Ända sedan jag var lite har jag alltid haft ett svårstoppat behov av att varje gång vi åker förbi mitt "barndomshem" tala om det för alla som finns i närheten.
Samma gäller min man. Varje gång han åker förbi den gård där han var dagbarn som lite så bara måste han berätta detta. Självklart på ett sätt som om det vore första gången som dessa ord nånsin yttras: "- åh, kolla här. Har jag nånsin berättat att jag...."
Nu har det tydligen gått i arv också. Varje gång vi kör förbi en viss fotbollsplan så utbrister Vicke V att där har minsann morfar spelat fotboll! Och det stämmer ju, för 30 år sen!!!
Sen fortsätter han med att förklara att morfar nu har fått sluta med det eftersom han blivit pensionär!
Mm det stämmer också. Han blev pensionär i våras, fotbollsspelandet gav han sig med för längesen.
Även han gör sitt uttalande på sånt sätt så man inte ska låtsas att man nånsin har hört det förut. Och naturligtvis sitter lillebror, lille E, bredvid och spelar med, att det där har han ju ALDRIG hört innan... Fast å andra sidan, i hand fall kan man ju fundera...
Men han har ju en poäng, morfar var jj anställd på en fotbollsklubb sista åren som han fick sluta med när han blev pensionär. Men det var en annan plan, någon annanstans...
Jag försöker förklara att det var jobbet han fått sluta med men att han fortfarande tränar andra i fotboll. Och att det numer är tjejer i ytterligare en annan klubb som han tränar. Ni vet, springer och skriker ut vad tjejerna ska göra och inte göra.
Hittills har lille Vicke V inte alls verkat fatta grejen med det där, men idag har vi åkt förbi den där planen fyra gånger, och den sista gången säger han bara kort och konsist att han ska också bli tränare i fotboll. Han ska ta över morfars lag när morfar blir pensionär därifrån också. Och då ska han köpa ett par nya stora-vuxen-spring-skor som är jättesnabba och så ska han också springa och skrika åt tjejerna vad dem ska göra!!! Kanske prova att spela fotboll också.
Det lite roliga i det hela är att både mitt "barndomshem", makens daghem och fotbollsplanen ligger typ inom en kilometers räckhåll från varandra... Det kanske är nåt i luften????
fredag 31 augusti 2012
Fredagsmyset som försvann...
För några år sedan betydde fredagarna allt för vår elvaåring. Tacos eller pizza var det enda självklara valet att äta, och drycken var såklart cola zero! Direkt efter maten var det dags för Idol, Let's Dance eller nåt annat underhållningsprogram på tv. Men det sista året har det liksom krupit i sonen som inte yrkat på vare sig mysmat eller tv-underhållning. Ett glas cola att ta med på sitt rum framför tv:n har dugt alldeles tillräckligt.
Men nu, sen sommarlovet tog slut och hösten äntrat banan så har jag och maken återigen försökt återinföra fredagsmyset. Dela för att de två små juvelerna tidigare aldrig varit med på det och vi vill att de ska växa upp med detta så fullkomligt utbredda Facebook-syndrom! Och dels för att vi vill ha tillbaka dem stunderna med elvaåringen.
Vi har kört på tacos två fredagar nu, och på pizza en fredag. Elvaåringen har snabbt efteråt försvunnit upp till datorn/tv:n och de två små har gått och lagt sig. Ikväll försökte vi med nåt nytt. De fick alla möjligheten att stanna uppe med mig och Per. De två små tog den! De var lyriska under tiden vi borstade tänder och bytte till pyjamas. De sjöng och dansade till inledningsmotivet till Dobidoo! Kapp, för det är precis det som vi kollar på på fredagarna. Och vi är stolta över det hur gamla vi än må utmålas. Vi hade ju den tanken att våra barn skulle komma till ro och kanske somna i våra knän av ren utmattning och av känslan av hur otroligt mysigt det är att sitta så med mamma och pappa, för deg gjorde minsann jag och maken när vi var små.
Vicke V tyckte nog att det var mysigt, men lille E var som en torktumlare mellan oss och när bara momentet "sista minuten" kvarstod, ja då skulle lille E såklart gå och sova! Utpressning blev det och sonen satt kvar!!!
När barnen sen väl var lagda kom maken med ett varsitt glas vin. Det är nu som det vuxna fredagsmyset börjar. Men innan filmen började en halvtimme senare så sov maken gött och jag satt själv och bloggade.
Å just det ja, jag budar på en svart skinnjacka också som maken ska få pröjsa om jag vinner!
Bättre lycka önskar jag mig själv tills nästa fredagsmys!!!
Och nu börjar ni kanske fatta varför jag och maken har söndagsmys istället!!! Utvilade efter en helgs ledigt!
Ha en go fredag!
Men nu, sen sommarlovet tog slut och hösten äntrat banan så har jag och maken återigen försökt återinföra fredagsmyset. Dela för att de två små juvelerna tidigare aldrig varit med på det och vi vill att de ska växa upp med detta så fullkomligt utbredda Facebook-syndrom! Och dels för att vi vill ha tillbaka dem stunderna med elvaåringen.
Vi har kört på tacos två fredagar nu, och på pizza en fredag. Elvaåringen har snabbt efteråt försvunnit upp till datorn/tv:n och de två små har gått och lagt sig. Ikväll försökte vi med nåt nytt. De fick alla möjligheten att stanna uppe med mig och Per. De två små tog den! De var lyriska under tiden vi borstade tänder och bytte till pyjamas. De sjöng och dansade till inledningsmotivet till Dobidoo! Kapp, för det är precis det som vi kollar på på fredagarna. Och vi är stolta över det hur gamla vi än må utmålas. Vi hade ju den tanken att våra barn skulle komma till ro och kanske somna i våra knän av ren utmattning och av känslan av hur otroligt mysigt det är att sitta så med mamma och pappa, för deg gjorde minsann jag och maken när vi var små.
Vicke V tyckte nog att det var mysigt, men lille E var som en torktumlare mellan oss och när bara momentet "sista minuten" kvarstod, ja då skulle lille E såklart gå och sova! Utpressning blev det och sonen satt kvar!!!
När barnen sen väl var lagda kom maken med ett varsitt glas vin. Det är nu som det vuxna fredagsmyset börjar. Men innan filmen började en halvtimme senare så sov maken gött och jag satt själv och bloggade.
Å just det ja, jag budar på en svart skinnjacka också som maken ska få pröjsa om jag vinner!
Bättre lycka önskar jag mig själv tills nästa fredagsmys!!!
Och nu börjar ni kanske fatta varför jag och maken har söndagsmys istället!!! Utvilade efter en helgs ledigt!
Ha en go fredag!
Olika
Visst är det gött att ens barn är olika? Att deras personligheter skiljer sig åt till det yttersta??
Mmm, men varför kunde man inte ha fått den som skiljer sig som mest från resten av skalan så man hade kunnat träna in sig på den och upptäckt senare vad "enkelt" det var helt plötsligt att uppfostra resten av dem??
Men nej då, vi har ju tre barn. Den äldste har jag ju uppfostrat själv och gjort ett enastående jobb med om jag får säga det själv (skryt är veckans mellannamn). Med honom har det liksom aldrig funnits nåt bekymmer med, förrän nu egentligen. Nu vid elva års ålder har puberteten slagit ner som ett åsknedslag och varje dag hör man mullret av hormoner och ser de mörka tunga molnen omge vårt hus...
Men, mönstret känns igen inom familjen (nej inte från mig!) så jag är inte värst orolig, det är nog bara en period... Tillfällig... Hoppas jag...
Mellan Vicke V, bara fyra år (snart) och man ser redan spår av hans far hos honom... Lite ordningsam, lugn, vänlig (det är de alla, men V på ett speciellt sätt...) lillgammal, klok och ändrar bara humör vid hunger och trötthet! Pappa upp i dagen...
Sen har vi den lille då, yrvädret, vårt alldeles egna lilla lallo!!! Han är unik (vilket de också är alla tre, men lille E på ett alldeles unikt sätt...) han är alltid glad, om inte han är förbannad! Han är alltid rolig, om inte han är förbannad! Han är alltid hjälpsam och gosig, om inte han är förbannad! Han är alltid med på allt, om han inte är förbannad! Ja, vi kan alltså bara konstatera att vi har fått ett argt barn. Ett mycket argt barn! Man får vara glad att han inte är långsint på detta också. Nej, hans humör växlar snabbare än på en gravid kvinna med PMS-besvär!!! (hur nu det är möjligt)...
Man får också vara glad för att hans mindre åtråvärda sidor oftast (än så länge) verkar komma sjok... Det sker i sammanhängande intensiva perioder, då blir vi överrösta av morrande, rivande, fräsande och den där rösten som med sina skrik kan överrösta allt!!! Visst han får sina utbrott nån gång varje dag men oftast är han bara så söt under dem att man inte tänker så mycket på dem... Det är de här hela dagarna av utbrott som är de kämpiga... Som igår... (jag tänker inte ens gå in på vem han ärvt detta humör av, men rent utseendemässigt är han ganska lik sin pappa i alla fall, jag sträcker mig så långt att jag kan säga att det tydligen också finns inom familjen i alla fall... Punkt...!!!! Och mamma, du behöver inte kommenter!)
Men idag är det en ny dag, en ny kille och ett helt annat humör... Och när han är på sin bättre sida har han ett annat beteende som så småningom kan komma att kosta pappa mycket pengar! Det är hans utseendefixering vi talar om nu. Även där är de alla tre otroligt olika, store J har väl dragit en kam genom håret ett par gånger på elva år, vägrar klippa sig och kläder är bra att ha, skitsamma hur de ser ut eller??? Vicke V är sådär gött lagom, fint med skjorta på kalas, mysbyxor på dagis/lediga dagar och jeans när vi gör nåt annat... Klipper sig när håret börjat bli långt, kammar sig efter dusch mm mm... Sen har vi den där lille igen då, som varje dag måste se SNYGG ut, oavsett vad vi ska göra, eller vilken tid på dygnet det är. Oftast kommer han på det vid kvällsrutinerna, men ibland, som idag (och förra veckan, och veckan före det...) så kommer han på det redan på morgonen. Och då tar han tag i det på egen hand eftersom vi oftast är upptagna på annat håll!
Men då kan man bli så här snygg! Observera att efter dusch av hår och lite hjälp av mamma så anser han håret vara så snyggt att han inte kan ta på sig tröja med rädsla av att förstöra frisyren!!! Det som inte syns på bilden är att han också lyckats överdosera pappas deo-spray såpass att det blev både deo och hårfudge som fick stå på handlingslistan idag!!!
Go fredag!
Mmm, men varför kunde man inte ha fått den som skiljer sig som mest från resten av skalan så man hade kunnat träna in sig på den och upptäckt senare vad "enkelt" det var helt plötsligt att uppfostra resten av dem??
Men nej då, vi har ju tre barn. Den äldste har jag ju uppfostrat själv och gjort ett enastående jobb med om jag får säga det själv (skryt är veckans mellannamn). Med honom har det liksom aldrig funnits nåt bekymmer med, förrän nu egentligen. Nu vid elva års ålder har puberteten slagit ner som ett åsknedslag och varje dag hör man mullret av hormoner och ser de mörka tunga molnen omge vårt hus...
Men, mönstret känns igen inom familjen (nej inte från mig!) så jag är inte värst orolig, det är nog bara en period... Tillfällig... Hoppas jag...
Mellan Vicke V, bara fyra år (snart) och man ser redan spår av hans far hos honom... Lite ordningsam, lugn, vänlig (det är de alla, men V på ett speciellt sätt...) lillgammal, klok och ändrar bara humör vid hunger och trötthet! Pappa upp i dagen...
Sen har vi den lille då, yrvädret, vårt alldeles egna lilla lallo!!! Han är unik (vilket de också är alla tre, men lille E på ett alldeles unikt sätt...) han är alltid glad, om inte han är förbannad! Han är alltid rolig, om inte han är förbannad! Han är alltid hjälpsam och gosig, om inte han är förbannad! Han är alltid med på allt, om han inte är förbannad! Ja, vi kan alltså bara konstatera att vi har fått ett argt barn. Ett mycket argt barn! Man får vara glad att han inte är långsint på detta också. Nej, hans humör växlar snabbare än på en gravid kvinna med PMS-besvär!!! (hur nu det är möjligt)...
Man får också vara glad för att hans mindre åtråvärda sidor oftast (än så länge) verkar komma sjok... Det sker i sammanhängande intensiva perioder, då blir vi överrösta av morrande, rivande, fräsande och den där rösten som med sina skrik kan överrösta allt!!! Visst han får sina utbrott nån gång varje dag men oftast är han bara så söt under dem att man inte tänker så mycket på dem... Det är de här hela dagarna av utbrott som är de kämpiga... Som igår... (jag tänker inte ens gå in på vem han ärvt detta humör av, men rent utseendemässigt är han ganska lik sin pappa i alla fall, jag sträcker mig så långt att jag kan säga att det tydligen också finns inom familjen i alla fall... Punkt...!!!! Och mamma, du behöver inte kommenter!)
Men idag är det en ny dag, en ny kille och ett helt annat humör... Och när han är på sin bättre sida har han ett annat beteende som så småningom kan komma att kosta pappa mycket pengar! Det är hans utseendefixering vi talar om nu. Även där är de alla tre otroligt olika, store J har väl dragit en kam genom håret ett par gånger på elva år, vägrar klippa sig och kläder är bra att ha, skitsamma hur de ser ut eller??? Vicke V är sådär gött lagom, fint med skjorta på kalas, mysbyxor på dagis/lediga dagar och jeans när vi gör nåt annat... Klipper sig när håret börjat bli långt, kammar sig efter dusch mm mm... Sen har vi den där lille igen då, som varje dag måste se SNYGG ut, oavsett vad vi ska göra, eller vilken tid på dygnet det är. Oftast kommer han på det vid kvällsrutinerna, men ibland, som idag (och förra veckan, och veckan före det...) så kommer han på det redan på morgonen. Och då tar han tag i det på egen hand eftersom vi oftast är upptagna på annat håll!
Men då kan man bli så här snygg! Observera att efter dusch av hår och lite hjälp av mamma så anser han håret vara så snyggt att han inte kan ta på sig tröja med rädsla av att förstöra frisyren!!! Det som inte syns på bilden är att han också lyckats överdosera pappas deo-spray såpass att det blev både deo och hårfudge som fick stå på handlingslistan idag!!!
Go fredag!
onsdag 29 augusti 2012
Krokodiler
Inatt har jag tänkt sova skönt! Gärna ensam i sängen, ja maken ligger väl där också, men jag menar fri från krokodiler!!!
Det är nämligen så att vi haft fulla sängen med krokodiler inatt. Åtminstone om man ska tro på den minste sonen, lille E!
Visst, han började för ett par veckor sen visa tecken på att han var mörkrädd. Men det fixade vi med nattlampor!
Sen efter det kom spökena, det kan vi tacka den lille storebror'n Vicke V för! Han älskar att berätta för sin lillebror var de är och ATT de är... Bara en sån sak... Vicke V är ju den störste för lille E, det är ju liksom Vicke V som är hela världen för lille E så självklart var det lite tröstlöst ibland att försöka förklara att det inte finns några spöken...
Nu är det tydligen konkreta och faktiska djur som gäller, såna som faktiskt finns i verkligheten och som är lite svårare att förklara bort. Till och med en sån simpel sak kan man tycka, som att visa att krokodiler INTE ligger i sängen och ska bita oss, är förskräckligt svårt när en tvååring gett sig sjutton på att så är fallet! Så inatt har jag inte bara jagat krokodiler och tvååringen i min egen säng, jag har även jagat stöd/hjälp från min djupt sovande make (som burit upp tvååringen, tack för den!!!!) OCH jagat min sömn, för den liksom la benen på ryggen och stack så fort den kunde...
Så inatt tänkte jag försöka sova skönt. Och att sova skönt innebär:
1. Ingen krokodiljakt i sängen
2. Ingen jakt på en tvååring som kryper runt, bokstavligt talat, över hela mitt ansikte i flera timmar, fullkomligt övertygad att det är det enda säkra stället undan alla krokodilerna!!!!!!!!! Alltså jag skämtar inte, över hela mitt ANSIKTE!!! Och bara där... Vid minsta försök att lägga honom bredvid mig så har han sugit sig fast som en blodigel, eller en bläckfisk! Fasen, det är ju JAG som borde vara rädd för vattendjur i sängen!!!
3. Ingen snarkande karl som liksom inte gör saken bättre genom att, vid min rop på hjälp nångång efter nån timme, vaknar lite sådär halvt och mummlar till nåt om krokodiler och gör tvååringen än mer säker att sängen är full i krokodiler!!!!
Nej, inatt tänkte jag satsa på att få sova ostört!!!
Tips?????
Det är nämligen så att vi haft fulla sängen med krokodiler inatt. Åtminstone om man ska tro på den minste sonen, lille E!
Visst, han började för ett par veckor sen visa tecken på att han var mörkrädd. Men det fixade vi med nattlampor!
Sen efter det kom spökena, det kan vi tacka den lille storebror'n Vicke V för! Han älskar att berätta för sin lillebror var de är och ATT de är... Bara en sån sak... Vicke V är ju den störste för lille E, det är ju liksom Vicke V som är hela världen för lille E så självklart var det lite tröstlöst ibland att försöka förklara att det inte finns några spöken...
Nu är det tydligen konkreta och faktiska djur som gäller, såna som faktiskt finns i verkligheten och som är lite svårare att förklara bort. Till och med en sån simpel sak kan man tycka, som att visa att krokodiler INTE ligger i sängen och ska bita oss, är förskräckligt svårt när en tvååring gett sig sjutton på att så är fallet! Så inatt har jag inte bara jagat krokodiler och tvååringen i min egen säng, jag har även jagat stöd/hjälp från min djupt sovande make (som burit upp tvååringen, tack för den!!!!) OCH jagat min sömn, för den liksom la benen på ryggen och stack så fort den kunde...
Så inatt tänkte jag försöka sova skönt. Och att sova skönt innebär:
1. Ingen krokodiljakt i sängen
2. Ingen jakt på en tvååring som kryper runt, bokstavligt talat, över hela mitt ansikte i flera timmar, fullkomligt övertygad att det är det enda säkra stället undan alla krokodilerna!!!!!!!!! Alltså jag skämtar inte, över hela mitt ANSIKTE!!! Och bara där... Vid minsta försök att lägga honom bredvid mig så har han sugit sig fast som en blodigel, eller en bläckfisk! Fasen, det är ju JAG som borde vara rädd för vattendjur i sängen!!!
3. Ingen snarkande karl som liksom inte gör saken bättre genom att, vid min rop på hjälp nångång efter nån timme, vaknar lite sådär halvt och mummlar till nåt om krokodiler och gör tvååringen än mer säker att sängen är full i krokodiler!!!!
Nej, inatt tänkte jag satsa på att få sova ostört!!!
Tips?????
tisdag 28 augusti 2012
Livegen...
Det har gått ett antal år sedan slaveriet avskaffades, vilket är otroligt skönt tycker jag. (vet att slaveriet fortfarande finns kvar i praktiken, men att det är moraliskt borta iaf i min teori är gött...)
Det som tyvärr inte försvann med det var begreppet "livegen"!!!
I alla tider har det funnits folk som varit livegna. Bönder, kvinnor, barn, slavarna, svarta... Den senaste i raden av livegna är våra svenska arbetslösa.
Jag är en av dem så jag vet precis att det är så det är... Så ni som inte håller med eller som anser att vi arbetslösa inte gör vårt för att ändra på vår situation, ja ni kan helt enkelt sluta att läsa precis nu... Och jag vet att ni finns, jag skulle till och med kunna namnge er bland mina egna vänner... Självklart kommer jag aldrig att hänga ut er, för för mig är vänskap mer än att få sista ordet.
Jag ska berätta min historia, den är lång, så ni som inte orkar läsa den kan också sluta nu...
Jag har haft ett jobb sedan jag var 17 år och 11 månader. Jag fick dispens på en månad för att kunna få börja arbeta. Jag började min sk karriär på Milko i Arvika. Där stannade jag tills strax innan de stängde och flyttade till Karlstad. Då var jag gravid och efter min flytt till Stockholm så var jag mammaledig ett år. Hade jag fått bestämma själv så hade jag inte varit mammaledig så länge. Varför??? jo för att jag VILLE jobba. jag älskar att jobb och allt vad det innebär. jag började tidigt att leta nytt jobb och fick napp på första försöket. Jag började jobba heltid på ett boende för vuxna dövblindfödda med grav utvecklingsstörning för koncernen MoGård AB. Mina kvalifikationer??? utbildad i teckenspråk och min personliga lämplighet.
På grund av olika omständigheter sa jag själv upp mig i nov 2004 och flyttade tillbaka hem. Jag blev för första gången inskriven på arbetsförmedlingen men fick deltidsarbeta utan begränsningar då eftersom vi hade en (S) regering. Jag fick direkt ett vikariat inom LSS:en i Arvika kommun och där blev jag sedan kvar, om än i olika omfattning, ända tills 2008 då jag födde mitt andra barn OCH var heltidsstuderande på universitetet sen två år tillbaka.
Hänger ni med??? Jag började alltså studera 2006, först till lärare i två år. Samtidigt, 2006, får vi i Sverige en ny regering. En (M)-regering eller vad man ska kalla det... I och med detta så införs nya regler i a-kassan och de arbetspolitiska åtgärdsprogrammen. Men inget som jag drabbas av egentligen. Jag är ju student på heltid och senare också mammaledig.
2009 får jag son nummer tre. Fortfarande heltidsstuderande men känner nu att det kan va skönt med en paus och tar därför mammaledigt en helt termin. Som sagt, jag gillar inte att bara sitta hemma... Jobba eller plugga är något jag behöver göra för min överlevnad!
2011 tar jag äntligen min efterlängtade examen, en politcies kandidat examen i Statsvetenskap. jag har dessutom flera fristående kurser i bagaget samt en tvåårig lärarutbildning (påbörjad) i mitt CV.
Jag börjar söka jobb på våren 2011 under min sista termin på universitetet. Jag har tänkt vara mammaledig under sommaren och dum som jag är så trodde jag att jag skulle haft ett jobb till hösten, när semestrarna tog slut...
Jag vill ju jobba. Och alla som VILL jobba de lyckas ju på något sätt hitta jobb ju!!! Eller??????????
Det var nog min största missbedömning.
I augusti 2011 skrivs jag återigen in på arbetsförmedlingen och tar kontakt med a-kassan. Då kommer nästa kalldusch. Och nu får ni som är intresserade börja vässa öronen för att hänga med, för det är knappt så jag gör det själv!!!!
Augusti 2011:
1. Nyinskriven på arbetsförmedlingen. Nyarbetslös. Ska ENDAST matchas mot nya jobb. Är INTE av prioriterad art!!!
2. Återupptagen på a-kassan. Långtidsarbetslös sedan 2006. Får endast deltidsstämpla MEN fortsätta på sin förra period dvs 92 dagar. (en full period är 300 dagar). OCH med nedsatt ersättning, så istället för 80% så får jag idag bara 65%. Snyggt jobbat Anna kände jag nu...
Jag fattar ingenting, men är egentligen inte orolig. För det första så är jag så förbaskat dum att jag fortfarande tror att jag ska kunna få ett jobb. Herregud, jag har ju jobbat och studerat hur länge som helst. Jag har ett bra CV... Enligt mig! Dessutom har jag fått för mig att jag kan plugga på kvällar för att utöka mitt CV. Det fick jag INTE enligten tjej på a-kassan i september. För att slippa sitta hemma så gör jag nu en sak som jag antagligen såhär i efterhand kommer att få ångra dyrt...
Jag skriver in mig på Arvika Kommuns Bemaningsscentral. Där blev jag iaf önskad och fick börja jobba direkt. Jag jobbade hela hösten, nästan heltid. Vilket var gött, det tog inte så mkt på mina stämplingsdagar då... Nu var ju inte det så jädra bra som jag först tyckte då...
På arbetsförmedlingen (i augusti) får jag min nästa tid i januari, 2012????!!!! På en söndag dessutom... Bra koll eller?? I januari, får jag ringa och byta dag eftersom det enligt mig inte är öppet på ams på söndagar... Oj då säger hon... Jag får en ny tid om två veckor, i slutet i januari.
Har jag nämnt att jag har tre barn??? Och att jag arbetar på bemanningen vid detta tillfälle???? Vid tiden för det andra mötet ringer hon återbud 17 minuter innan avsatt tid!!!!!! 17 minuter!!!!!
Hon lovar att ringa om ett par dagar meden ny tid.... Det gör hon inte (trots mail och meddelanden)... Men det gör jag... I April!!!!! Oj då säger hon... Igen...
Oj jag glömde ju en incident som hände i höstas också, i november rättare sagt... När jag blev inskriven på alla olika instanser i augusti så behövdes ju alla jag nånsin gjort styrkas med papper och intyg. Jag fixade alla papper utom ett, som på grund av byråkrati inte kom till mig förrän i nov. Jag hade vid detta tillfälle fått ett sånt där gulligt "hot-brev" som ams skickar ut där det klart och tydligt står att "-gör såhär annars ryker din ersättning!!!!!" Jag försöker ett par veckor få tag på min handläggare men lyckas inte och får då rådet av kundtjänst att gå dit och be om att få prata med någon där på plats. Det gör jag. Och får min en rejäl utskällning för att jag med mina meriter fortfarande är erbetslös efter 4 månader!!!! Kvinnan i "kassan" tror inte ett ögonblick på att jag verkligen anstränger mig till det yttersta för att söka jobb! Jo, mellan mitt timvikariats-arbete som nästan är uppe i 100% , familjen och mitt sökande efter jobb så JO, jag söker jobb svarar jag... Jag söker ungefär 10 jobb i veckan! Kvinnan tappar hakan... Inte mer? Frågar hon... Nu tappar jag hakan... Öhhh, jag tappar lite fokus där känner jag... Kvinnan slår på datorn och så säger hon, mycket upprörd att hon får banne mig upp över 590 jobb!!! Bara idag!!!! Och antyder att det är så många jobb som jag då ska söka, varje dag... I hela Sverige.
Nu blir jag också förbannad... Ledsen... Och otroligt kränkt...
Jag VET att nya regeringen vill att man ska söka jobb så långt bort som möjligt och att barn och familj och hus och annan sån skit inte alls är nån ursäkt... Men för mig så är det det... Det är STOR skillnad! Min man har fast heltidsjobb, minst, och ska jag flytta hela familjen då så får ju han börja om som arbetslös... Vad är det för lösning??? Nej, men det är ju såklart inte så det är meningen säger hon nu, kvinnan... Du får helt enkelt börja veckopendla! Ja för att ha två boenden och slita upp barnen (för jag kan inte va utan dem!) (samtidigt som inte maken vill va utan dem!) odet är ju optimalt säger jag. Och ja, det tycker hon...
Jag frågar henne då vad som är deras uppgift mitt i allt, för när jag blev inskriven så sa min handläggare att hon utifrån min profil kommer att sitta och matcha mig mot jobb, och så fort hon hittar något som matchar så skickar hon ett meddelande om det så jag kan söka jobbet... Och JA, det stämmer säger kvinnan. Det är så vi hjälper till... Då svarar jag henne att då fattar inte jag varför jag inte har fått ETT ENDA meddelande om en matchning på över fyra månader, framförallt eftersom kvinnan BARA IDAG matchat mig med över 590 jobb!!!!!!!!
Kvinnan svarar nåt konstigt som jag inte orkar lyssna på. Säger att "-ja men då skriver jag väl ut en åt dig nu då!" Hon skriver ut ett jobb som handläggare på Pensionsmyndigheten och räcker över åt mig. "-behåll det där du säger jag, jag sökte det där jobbet redan förra veckan så...!!!!!" Sen går jag.
Mitt nästa möte med ams och min handläggare får jag efter att jag "våldgästar dem den där dagen i maj nu 2012. Då har jag fått veta av a-kassan att mina deltsidsarbetsdagar snart är slut och att jag även gjort slut på min period som jag påbörjat i augusti. A-kassan har dock ett glädjande besked åt mig, jag är berättigad till 150 nya dagar eftersom jag har barn.
Det jag vill prata med ams om är att jag vill jobba. Jag vill ha praktik. Jag vill kunna få läsa.
Men jag är ju INTE av prioriterad art så inget av detta får jag göra. Jo, just det ja, plugga får jag tydligen nu helt plötsligt. På halvfart, en termin i taget och bara efter godkänd ansökan till a-kassan... Detta lär jag ju säkert hinna nu när ansökningsperioden gått ut för längesen...
Min handläggare lovar att ta kontakt med mig direkt efter hon kommer tillbaka från sin semester. Vecka 32 säger hon. På onsdag v. 32 orkar jag inte vänta längre utan ringer henne själv. Hon hade glömt, men skulle ta tag i det direkt. Hennes chef skulle komma tillbaka v.33, men då lovade hon att ringa mig Direkt hon pratat med sin chef!!! Nu är det vecka 35... och jag har fortfarande inte hört ett dugg!!!
Men så är jag inte heller av prioriterad art!!!!
Men det är väl ingen fara säger ni, du jobbar ju och så. Nej, inte nu längre. Nu FÅR jag inte jobba längre om jag ska stämpla utan har fått sluta på bemanningen. Mina begränsade deltidsarbetsdagar är slut... Det kändes SKIT kan jag tala om... Men det är lugnt sa hon på a-kassan... Du har ju ersättning i 127 dagar till!!! Och dessutom, (nu kommer det jag får ångra dyrt), har du jobbat ihop till en helt ny period när dina 127 dagar är slut!!! Jippie kände jag, då får jag 300 nya dagar, med 75 nya deltidsarbetsdagar, och då kan jag gå tillbaka till bemanningenoch deltidsarbeta i ytterligare ett år nästan och tjäna ihop till en ny period med nya dagar... Och lade hon till, det var ju synd att jag gift mig också, för hade jag varit ensamstående med barnen så hade jag kunnat gå förbi systemet och välja att hamna i jobb- och utvecklingsgarantin nu direkt, med lite högre ersättning igen... Ja, det var ju förbannat synd!!!!!!
Och ekorrhjulet går runt runt runt runt.... För till saken hör att s länga jag har en enda jävla dag kvar på a-kassan så FÅR JAG INGEN HJÄLP FRÅN AMS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så länge jag har dagar kvar är jag inte av prioriterad art!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så länge jag har dagar kvar, i detta fallet då 427 dagar, så gör inte Ams ett dugg!!!! På grund av ekonomi!!!!!!!!!!!!!
Nej, nu hade jag fel!!!
Fick ett brev från ams idag ju... Idag, tisdag alltså... att jag MÅSTE ta hjälp av en jobbcoach... Vilket jag INTE vill, vilket min handläggare sa att jag INTE behöver!!!!!!Jag ska vara där kl 15.00 på torsdag... Kl 15.00 på torsdag jobbar min man, och mina barn har inte rätt till dagis! För det har Arvika kommun ihop med dagis bestämt. Är man arbetslös har man rätt till 15/vecka på dagis, och dagis har rätt att själva bestämma vilka dagar som dessa 15 timmar ska placeras ut (vilket jag fullkomligt tycker är helt ok). På vårt dagis ligger dessa timmar på mån-ons mellan 9-14!!!! Det vill säga att jag inte har någon barnomsorg på torsdag kl 15 och fruktansvärt knappt om tid att kunna fixa detta också eftersom jag har mindre än 48 timmar på mig!!!!!!!!!!!! Vilket jag tycker är sjukt.... Och det visar igen vad fruktansvärt livegen man är. För längst ner i brevet så kommer samma hot som vanligt, om jag inte infinner mig på utsatt tid, med kallelsen som intyg så kommer jag att förlora ersättningen!!!!!!!!!!!!!!
Men det är väl klart, som arbetslös så har man ju absolut INGENTING annat för sig än att sitta hemma och stirra i väggen!!!!!! Man kan inte ha andra saker som är beroende av en, eller andra möten inplanerade... Man är totalt fullkomligt livegen!!!!!!!!
Ams, a-kassan, kommun och staten kontrollerar precis allt jag gör. De bestämmer vad jag får göra och de bestämmer hur jag får göra det och när....
Som jag skrev innan så måste jag jobba/studera för att överleva, och det ligger mycket i det.
NEJ, jag är inte suicidal, men jag känner hur jag försvinner längre och längre bort från verkligheten och livet av att bara vara hemma... Man tappar kontakten med människor och sig själv. Man blir ensam! Otroligt ensam... Så hur den här nya politiken från regeringen kan motivera att man vill få fler i arbete och att få fler folk fria från utanförskap det fattar inte jag! Det är ren bullshit!!!!!!!!! men det är så otroligt lätt att döma och utöva makt, kontrollera och styra över andra människor och över politiken när man vet med all säkerhet att man inte kommer att bli drabbad själv...
Ska inte gnälla mer nu, men jag tycker systemet är förbannat sjukt...
Nu ska jag vänta på att min handläggare kontaktar mig imorgon, om inte hon glömmer, eftersom jag inte orkade hålla mig utan ringde henna själv efter att jag fått brevet idag. sen får vi väl se om hon passar mina små juveler under tiden som jag går på det påtvingade mötet för att behålla min ersättning... Den där feta ersättningen på 65 % av en heltidslön som jag hade för 10 år sen!!!
Snacka om inflation!
Det som tyvärr inte försvann med det var begreppet "livegen"!!!
I alla tider har det funnits folk som varit livegna. Bönder, kvinnor, barn, slavarna, svarta... Den senaste i raden av livegna är våra svenska arbetslösa.
Jag är en av dem så jag vet precis att det är så det är... Så ni som inte håller med eller som anser att vi arbetslösa inte gör vårt för att ändra på vår situation, ja ni kan helt enkelt sluta att läsa precis nu... Och jag vet att ni finns, jag skulle till och med kunna namnge er bland mina egna vänner... Självklart kommer jag aldrig att hänga ut er, för för mig är vänskap mer än att få sista ordet.
Jag ska berätta min historia, den är lång, så ni som inte orkar läsa den kan också sluta nu...
Jag har haft ett jobb sedan jag var 17 år och 11 månader. Jag fick dispens på en månad för att kunna få börja arbeta. Jag började min sk karriär på Milko i Arvika. Där stannade jag tills strax innan de stängde och flyttade till Karlstad. Då var jag gravid och efter min flytt till Stockholm så var jag mammaledig ett år. Hade jag fått bestämma själv så hade jag inte varit mammaledig så länge. Varför??? jo för att jag VILLE jobba. jag älskar att jobb och allt vad det innebär. jag började tidigt att leta nytt jobb och fick napp på första försöket. Jag började jobba heltid på ett boende för vuxna dövblindfödda med grav utvecklingsstörning för koncernen MoGård AB. Mina kvalifikationer??? utbildad i teckenspråk och min personliga lämplighet.
På grund av olika omständigheter sa jag själv upp mig i nov 2004 och flyttade tillbaka hem. Jag blev för första gången inskriven på arbetsförmedlingen men fick deltidsarbeta utan begränsningar då eftersom vi hade en (S) regering. Jag fick direkt ett vikariat inom LSS:en i Arvika kommun och där blev jag sedan kvar, om än i olika omfattning, ända tills 2008 då jag födde mitt andra barn OCH var heltidsstuderande på universitetet sen två år tillbaka.
Hänger ni med??? Jag började alltså studera 2006, först till lärare i två år. Samtidigt, 2006, får vi i Sverige en ny regering. En (M)-regering eller vad man ska kalla det... I och med detta så införs nya regler i a-kassan och de arbetspolitiska åtgärdsprogrammen. Men inget som jag drabbas av egentligen. Jag är ju student på heltid och senare också mammaledig.
2009 får jag son nummer tre. Fortfarande heltidsstuderande men känner nu att det kan va skönt med en paus och tar därför mammaledigt en helt termin. Som sagt, jag gillar inte att bara sitta hemma... Jobba eller plugga är något jag behöver göra för min överlevnad!
2011 tar jag äntligen min efterlängtade examen, en politcies kandidat examen i Statsvetenskap. jag har dessutom flera fristående kurser i bagaget samt en tvåårig lärarutbildning (påbörjad) i mitt CV.
Jag börjar söka jobb på våren 2011 under min sista termin på universitetet. Jag har tänkt vara mammaledig under sommaren och dum som jag är så trodde jag att jag skulle haft ett jobb till hösten, när semestrarna tog slut...
Jag vill ju jobba. Och alla som VILL jobba de lyckas ju på något sätt hitta jobb ju!!! Eller??????????
Det var nog min största missbedömning.
I augusti 2011 skrivs jag återigen in på arbetsförmedlingen och tar kontakt med a-kassan. Då kommer nästa kalldusch. Och nu får ni som är intresserade börja vässa öronen för att hänga med, för det är knappt så jag gör det själv!!!!
Augusti 2011:
1. Nyinskriven på arbetsförmedlingen. Nyarbetslös. Ska ENDAST matchas mot nya jobb. Är INTE av prioriterad art!!!
2. Återupptagen på a-kassan. Långtidsarbetslös sedan 2006. Får endast deltidsstämpla MEN fortsätta på sin förra period dvs 92 dagar. (en full period är 300 dagar). OCH med nedsatt ersättning, så istället för 80% så får jag idag bara 65%. Snyggt jobbat Anna kände jag nu...
Jag fattar ingenting, men är egentligen inte orolig. För det första så är jag så förbaskat dum att jag fortfarande tror att jag ska kunna få ett jobb. Herregud, jag har ju jobbat och studerat hur länge som helst. Jag har ett bra CV... Enligt mig! Dessutom har jag fått för mig att jag kan plugga på kvällar för att utöka mitt CV. Det fick jag INTE enligten tjej på a-kassan i september. För att slippa sitta hemma så gör jag nu en sak som jag antagligen såhär i efterhand kommer att få ångra dyrt...
Jag skriver in mig på Arvika Kommuns Bemaningsscentral. Där blev jag iaf önskad och fick börja jobba direkt. Jag jobbade hela hösten, nästan heltid. Vilket var gött, det tog inte så mkt på mina stämplingsdagar då... Nu var ju inte det så jädra bra som jag först tyckte då...
På arbetsförmedlingen (i augusti) får jag min nästa tid i januari, 2012????!!!! På en söndag dessutom... Bra koll eller?? I januari, får jag ringa och byta dag eftersom det enligt mig inte är öppet på ams på söndagar... Oj då säger hon... Jag får en ny tid om två veckor, i slutet i januari.
Har jag nämnt att jag har tre barn??? Och att jag arbetar på bemanningen vid detta tillfälle???? Vid tiden för det andra mötet ringer hon återbud 17 minuter innan avsatt tid!!!!!! 17 minuter!!!!!
Hon lovar att ringa om ett par dagar meden ny tid.... Det gör hon inte (trots mail och meddelanden)... Men det gör jag... I April!!!!! Oj då säger hon... Igen...
Oj jag glömde ju en incident som hände i höstas också, i november rättare sagt... När jag blev inskriven på alla olika instanser i augusti så behövdes ju alla jag nånsin gjort styrkas med papper och intyg. Jag fixade alla papper utom ett, som på grund av byråkrati inte kom till mig förrän i nov. Jag hade vid detta tillfälle fått ett sånt där gulligt "hot-brev" som ams skickar ut där det klart och tydligt står att "-gör såhär annars ryker din ersättning!!!!!" Jag försöker ett par veckor få tag på min handläggare men lyckas inte och får då rådet av kundtjänst att gå dit och be om att få prata med någon där på plats. Det gör jag. Och får min en rejäl utskällning för att jag med mina meriter fortfarande är erbetslös efter 4 månader!!!! Kvinnan i "kassan" tror inte ett ögonblick på att jag verkligen anstränger mig till det yttersta för att söka jobb! Jo, mellan mitt timvikariats-arbete som nästan är uppe i 100% , familjen och mitt sökande efter jobb så JO, jag söker jobb svarar jag... Jag söker ungefär 10 jobb i veckan! Kvinnan tappar hakan... Inte mer? Frågar hon... Nu tappar jag hakan... Öhhh, jag tappar lite fokus där känner jag... Kvinnan slår på datorn och så säger hon, mycket upprörd att hon får banne mig upp över 590 jobb!!! Bara idag!!!! Och antyder att det är så många jobb som jag då ska söka, varje dag... I hela Sverige.
Nu blir jag också förbannad... Ledsen... Och otroligt kränkt...
Jag VET att nya regeringen vill att man ska söka jobb så långt bort som möjligt och att barn och familj och hus och annan sån skit inte alls är nån ursäkt... Men för mig så är det det... Det är STOR skillnad! Min man har fast heltidsjobb, minst, och ska jag flytta hela familjen då så får ju han börja om som arbetslös... Vad är det för lösning??? Nej, men det är ju såklart inte så det är meningen säger hon nu, kvinnan... Du får helt enkelt börja veckopendla! Ja för att ha två boenden och slita upp barnen (för jag kan inte va utan dem!) (samtidigt som inte maken vill va utan dem!) odet är ju optimalt säger jag. Och ja, det tycker hon...
Jag frågar henne då vad som är deras uppgift mitt i allt, för när jag blev inskriven så sa min handläggare att hon utifrån min profil kommer att sitta och matcha mig mot jobb, och så fort hon hittar något som matchar så skickar hon ett meddelande om det så jag kan söka jobbet... Och JA, det stämmer säger kvinnan. Det är så vi hjälper till... Då svarar jag henne att då fattar inte jag varför jag inte har fått ETT ENDA meddelande om en matchning på över fyra månader, framförallt eftersom kvinnan BARA IDAG matchat mig med över 590 jobb!!!!!!!!
Kvinnan svarar nåt konstigt som jag inte orkar lyssna på. Säger att "-ja men då skriver jag väl ut en åt dig nu då!" Hon skriver ut ett jobb som handläggare på Pensionsmyndigheten och räcker över åt mig. "-behåll det där du säger jag, jag sökte det där jobbet redan förra veckan så...!!!!!" Sen går jag.
Mitt nästa möte med ams och min handläggare får jag efter att jag "våldgästar dem den där dagen i maj nu 2012. Då har jag fått veta av a-kassan att mina deltsidsarbetsdagar snart är slut och att jag även gjort slut på min period som jag påbörjat i augusti. A-kassan har dock ett glädjande besked åt mig, jag är berättigad till 150 nya dagar eftersom jag har barn.
Det jag vill prata med ams om är att jag vill jobba. Jag vill ha praktik. Jag vill kunna få läsa.
Men jag är ju INTE av prioriterad art så inget av detta får jag göra. Jo, just det ja, plugga får jag tydligen nu helt plötsligt. På halvfart, en termin i taget och bara efter godkänd ansökan till a-kassan... Detta lär jag ju säkert hinna nu när ansökningsperioden gått ut för längesen...
Min handläggare lovar att ta kontakt med mig direkt efter hon kommer tillbaka från sin semester. Vecka 32 säger hon. På onsdag v. 32 orkar jag inte vänta längre utan ringer henne själv. Hon hade glömt, men skulle ta tag i det direkt. Hennes chef skulle komma tillbaka v.33, men då lovade hon att ringa mig Direkt hon pratat med sin chef!!! Nu är det vecka 35... och jag har fortfarande inte hört ett dugg!!!
Men så är jag inte heller av prioriterad art!!!!
Men det är väl ingen fara säger ni, du jobbar ju och så. Nej, inte nu längre. Nu FÅR jag inte jobba längre om jag ska stämpla utan har fått sluta på bemanningen. Mina begränsade deltidsarbetsdagar är slut... Det kändes SKIT kan jag tala om... Men det är lugnt sa hon på a-kassan... Du har ju ersättning i 127 dagar till!!! Och dessutom, (nu kommer det jag får ångra dyrt), har du jobbat ihop till en helt ny period när dina 127 dagar är slut!!! Jippie kände jag, då får jag 300 nya dagar, med 75 nya deltidsarbetsdagar, och då kan jag gå tillbaka till bemanningenoch deltidsarbeta i ytterligare ett år nästan och tjäna ihop till en ny period med nya dagar... Och lade hon till, det var ju synd att jag gift mig också, för hade jag varit ensamstående med barnen så hade jag kunnat gå förbi systemet och välja att hamna i jobb- och utvecklingsgarantin nu direkt, med lite högre ersättning igen... Ja, det var ju förbannat synd!!!!!!
Och ekorrhjulet går runt runt runt runt.... För till saken hör att s länga jag har en enda jävla dag kvar på a-kassan så FÅR JAG INGEN HJÄLP FRÅN AMS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så länge jag har dagar kvar är jag inte av prioriterad art!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så länge jag har dagar kvar, i detta fallet då 427 dagar, så gör inte Ams ett dugg!!!! På grund av ekonomi!!!!!!!!!!!!!
Nej, nu hade jag fel!!!
Fick ett brev från ams idag ju... Idag, tisdag alltså... att jag MÅSTE ta hjälp av en jobbcoach... Vilket jag INTE vill, vilket min handläggare sa att jag INTE behöver!!!!!!Jag ska vara där kl 15.00 på torsdag... Kl 15.00 på torsdag jobbar min man, och mina barn har inte rätt till dagis! För det har Arvika kommun ihop med dagis bestämt. Är man arbetslös har man rätt till 15/vecka på dagis, och dagis har rätt att själva bestämma vilka dagar som dessa 15 timmar ska placeras ut (vilket jag fullkomligt tycker är helt ok). På vårt dagis ligger dessa timmar på mån-ons mellan 9-14!!!! Det vill säga att jag inte har någon barnomsorg på torsdag kl 15 och fruktansvärt knappt om tid att kunna fixa detta också eftersom jag har mindre än 48 timmar på mig!!!!!!!!!!!! Vilket jag tycker är sjukt.... Och det visar igen vad fruktansvärt livegen man är. För längst ner i brevet så kommer samma hot som vanligt, om jag inte infinner mig på utsatt tid, med kallelsen som intyg så kommer jag att förlora ersättningen!!!!!!!!!!!!!!
Men det är väl klart, som arbetslös så har man ju absolut INGENTING annat för sig än att sitta hemma och stirra i väggen!!!!!! Man kan inte ha andra saker som är beroende av en, eller andra möten inplanerade... Man är totalt fullkomligt livegen!!!!!!!!
Ams, a-kassan, kommun och staten kontrollerar precis allt jag gör. De bestämmer vad jag får göra och de bestämmer hur jag får göra det och när....
Som jag skrev innan så måste jag jobba/studera för att överleva, och det ligger mycket i det.
NEJ, jag är inte suicidal, men jag känner hur jag försvinner längre och längre bort från verkligheten och livet av att bara vara hemma... Man tappar kontakten med människor och sig själv. Man blir ensam! Otroligt ensam... Så hur den här nya politiken från regeringen kan motivera att man vill få fler i arbete och att få fler folk fria från utanförskap det fattar inte jag! Det är ren bullshit!!!!!!!!! men det är så otroligt lätt att döma och utöva makt, kontrollera och styra över andra människor och över politiken när man vet med all säkerhet att man inte kommer att bli drabbad själv...
Ska inte gnälla mer nu, men jag tycker systemet är förbannat sjukt...
Nu ska jag vänta på att min handläggare kontaktar mig imorgon, om inte hon glömmer, eftersom jag inte orkade hålla mig utan ringde henna själv efter att jag fått brevet idag. sen får vi väl se om hon passar mina små juveler under tiden som jag går på det påtvingade mötet för att behålla min ersättning... Den där feta ersättningen på 65 % av en heltidslön som jag hade för 10 år sen!!!
Snacka om inflation!
söndag 26 augusti 2012
Min man
Han är fasen helt otrolig den karln, och vad otroligt lycklig jag är som har honom!!!
Det har varit en oerhört kämpig sommar tycker jag, på lite olika sätt, men med maken i mitt sällskap är hag aldrig orolig för att vi inte ska greja det... För det gör vi, tillsammans... Och om vi inte grejar det för att jag faller igenom, ja då vet jag att han fixar det själv åt oss båda två!!!
För det är sån han är, maken, en mästare på att göra vårt liv till det bästa för oss alla!!!
Och han är unstoppable!
Idag har han stått ute i regnet, i ett antal timmar i ett fullkomligt hällregn och skruvat, mätt och sågat! Han har grävt och krattat...
Totalt genomdyngsur!!!!!
Inte på begäran av mig (jag hade nog främst velat ha honom i soffan hos mig och filmen jag tittade på), utan han står där bara för att försöka göra klart soldäcket runt poolen för att vi ska kunna lägga på poolskyddet snarast eftersom han vet att jag vill det eftersom jag är orolig för den öppna poolen och alla barn som springer omkring här hemma...
Men efter några timmar fick maken faktiskt ge upp och inse läget... Det firade han med en dusch och sen åkte vi tillsammans in till stan och samlade upp alla barnen.... I SOLSKEN!!!!!
Och solskenet höll i sig, hela kvällen... Såpass att grillen åkte fram senare på kvällen...
Gissa om maken uppskattade solen idag???????
Det har varit en oerhört kämpig sommar tycker jag, på lite olika sätt, men med maken i mitt sällskap är hag aldrig orolig för att vi inte ska greja det... För det gör vi, tillsammans... Och om vi inte grejar det för att jag faller igenom, ja då vet jag att han fixar det själv åt oss båda två!!!
För det är sån han är, maken, en mästare på att göra vårt liv till det bästa för oss alla!!!
Och han är unstoppable!
Idag har han stått ute i regnet, i ett antal timmar i ett fullkomligt hällregn och skruvat, mätt och sågat! Han har grävt och krattat...
Totalt genomdyngsur!!!!!
Inte på begäran av mig (jag hade nog främst velat ha honom i soffan hos mig och filmen jag tittade på), utan han står där bara för att försöka göra klart soldäcket runt poolen för att vi ska kunna lägga på poolskyddet snarast eftersom han vet att jag vill det eftersom jag är orolig för den öppna poolen och alla barn som springer omkring här hemma...
Men efter några timmar fick maken faktiskt ge upp och inse läget... Det firade han med en dusch och sen åkte vi tillsammans in till stan och samlade upp alla barnen.... I SOLSKEN!!!!!
Och solskenet höll i sig, hela kvällen... Såpass att grillen åkte fram senare på kvällen...
Gissa om maken uppskattade solen idag???????
Tjejkväll!
Jag får väl börja med att be om ursäkt om det var nån som tog illa upp förut på grund av mitt påhopp på Justin Bieber, the boy with the golden shoes!!! Det var som jag försökte förklara inte alls han som person eller artist jag kritiserade eller anmärkte på utan det kaos-artade tillstånd som befinner sig runtomkring denna pojke som försöker att växa upp mitt i en kaotisk framgång...
Länge leve Justin! Hoppas du når dina drömmars mål och att livet inte rör sig snabbare än du kan springa!!!
Kanske kan skylla mitt påhopp på den sena kvällen igår då tjejerna var och hälsade på!
En alldeles fantastisk kväll som innehöll allt! Herreys, the pinks, Kent, pussel, gott plock, bad i poolen, gott vin och en massa "catching up"!!!
Länge leve Justin! Hoppas du når dina drömmars mål och att livet inte rör sig snabbare än du kan springa!!!
Kanske kan skylla mitt påhopp på den sena kvällen igår då tjejerna var och hälsade på!
En alldeles fantastisk kväll som innehöll allt! Herreys, the pinks, Kent, pussel, gott plock, bad i poolen, gott vin och en massa "catching up"!!!
Justin Bieber
Vet inte vem han är eller var han kommer ifrån. Det enda jag vet är att det är en liten pojke som slagit stort och erövrat många små barns hjärtan. Kanske nåt lite äldre hjärta också på sina ställen...
För mig har han mer kommit att kännetecknas som ett fenomen. Men det är inte bara han som är fenomenet utan hela den delen av samhället som omger honom under vissa omständigheter.
Tidigare i somras hade jag i stort sett bara hört hans namn och sett en bild på honom från en bok vi gett Jeppe i julklapp. I mitten på sommaren slet jag mitt anletes svett för att försöka fixa biljetter till hans konsert. Efter mycket möda lyckades jag då få tag på biljetter, vip-biljetter bör tilläggas bara för sakens skull... Fyra biljetter till konserten i Oslo i april 2013. Jag ska åka med sonen och en vän med hennes dotter.
Efter att biljetterna kom beslöt jag mig för att jag måste ju "lära känna" grabben. Jag måste få veta vem han är och vilka låtar han har gjort och som jag såklart måste kunna sjunga med i trots att jag förlagts med sång- och partyförbud av sonen under konserten. Men jag kan ju knappast sitta en hel konsert utan att sjunga med, bara litegrann, så låtarna ska nötas in!!! Det har inte gått så bra hittills bara, för efter varje låt jag lärt mig och nästan kommit att gilla så har nån alltid slagit undan benen på mig genom att tala om att "-Du, nu är det Eric Saade igen!!!"
Jahapp, bara att börja om då... Igen... Men nu kan jag iaf alla hans låtar till mina andra två söners glädje!
Men fenomenet då, tittar just nu på intervjun mellan Skavlan och Justin Bieber. Och det slår mig flera gånger vilken otroligt liten pojke han är, och att framgång inte alls gör att du växer upp snabbare.
Han har röst som ett barn, lika så ögonen och blicken så otroligt oskyldiga.
Skavlan ställer fråga på fråga, öppna och raka frågor. Frågor som skulle ha kunnat ställas till vem som helst... Och Justin svarar på dem, direkt och utan omsvepningar. Och han svarar precis som vilket barn som helst... Det blir så otroligt tydligt att killen inte är vuxen, vilket han inte heller påstår, men det märks att han vill svara vuxet men innehållet är av vikt för ett barn... De gånger han under intervjun riktigt blommar upp är när han får prata om en björnhistoria från hans barndom och när han pratar om skolan, för det är det han kan, det är det som ligger honom närmast och det är inom hans verklighet. Oavsett hur mycket framgång han får så är han fortfarande bara ett barn och det känns som om framgången mer pausar hans uppväxt än driver honom framåt.
Det märks även på de klipp som visas från hotellbilderna där han hoppar upp i fönstren och poserar för vilda fans utanför, och han hoppar över bord och stolar... Han älskar uppmärksamheten från de små tjejerna utanför, för dem är han Gud och deras frälsare. På insidan är han en 18-årig pojke som sjasas runt av säkerhetsvakter och hotellpersonal.
Nu var det inte meningen att det skulle verka som negativ kritik mot honom som person, inte alls. Jag tror faktiskt att jag kommit att gilla konceptet med Justin även om jag verkar fullt inkapabel att lära mig en enda låt av honom...
Men det jag ifrågasätter eller fascineras av är sjåset runtomkring... och det är absolut inget nytt fenomen det är bara det att jag först nu som vuxen själv kunnat stå såhär på utsidan och iaktta det hela...
Hur fullkomligt galet det är.
Tjejerna skriker, de gråter, de svimmar och de nästan på allvar dör en smula för en stund... Deras hjärtan omhuldas av sån enorm kärlek samtidigt som de på ett plan inser verkligheten och därför även samtidigt får sitt hjärta brutalt utryckt och krossat i tusentals bitar...
Inne på ett hotell står en liten tanig kille i blå munkjacka och tar sig inte ut. Inte ens med hjälp av flertalet stora långa biffiga livvakter så går det att föra denna lilla pojke ut från hotellet utan att riskera båda hans och deras eget liv...
Snacka om girlpower!!!! Där borde Ulf Brunnberg ta sig en ordentlig funderare...
Men det är galet, hela situationen är helt sjuk!!! Och nu är jag själv en del av hela den här cirkusen...
Jag är tydligen en beliver eller beliber eller vad det nu heter... Och fram till april kommer jag att låta mig flyta med men sen tror jag att jag lämnar skeppet...
Men efter att ha sett intervjun nu har jag nu äntligen fått höra några låtar som jag kan börja träna in...
"-baby baby baby ohhh"
För mig har han mer kommit att kännetecknas som ett fenomen. Men det är inte bara han som är fenomenet utan hela den delen av samhället som omger honom under vissa omständigheter.
Tidigare i somras hade jag i stort sett bara hört hans namn och sett en bild på honom från en bok vi gett Jeppe i julklapp. I mitten på sommaren slet jag mitt anletes svett för att försöka fixa biljetter till hans konsert. Efter mycket möda lyckades jag då få tag på biljetter, vip-biljetter bör tilläggas bara för sakens skull... Fyra biljetter till konserten i Oslo i april 2013. Jag ska åka med sonen och en vän med hennes dotter.
Efter att biljetterna kom beslöt jag mig för att jag måste ju "lära känna" grabben. Jag måste få veta vem han är och vilka låtar han har gjort och som jag såklart måste kunna sjunga med i trots att jag förlagts med sång- och partyförbud av sonen under konserten. Men jag kan ju knappast sitta en hel konsert utan att sjunga med, bara litegrann, så låtarna ska nötas in!!! Det har inte gått så bra hittills bara, för efter varje låt jag lärt mig och nästan kommit att gilla så har nån alltid slagit undan benen på mig genom att tala om att "-Du, nu är det Eric Saade igen!!!"
Jahapp, bara att börja om då... Igen... Men nu kan jag iaf alla hans låtar till mina andra två söners glädje!
Men fenomenet då, tittar just nu på intervjun mellan Skavlan och Justin Bieber. Och det slår mig flera gånger vilken otroligt liten pojke han är, och att framgång inte alls gör att du växer upp snabbare.
Han har röst som ett barn, lika så ögonen och blicken så otroligt oskyldiga.
Skavlan ställer fråga på fråga, öppna och raka frågor. Frågor som skulle ha kunnat ställas till vem som helst... Och Justin svarar på dem, direkt och utan omsvepningar. Och han svarar precis som vilket barn som helst... Det blir så otroligt tydligt att killen inte är vuxen, vilket han inte heller påstår, men det märks att han vill svara vuxet men innehållet är av vikt för ett barn... De gånger han under intervjun riktigt blommar upp är när han får prata om en björnhistoria från hans barndom och när han pratar om skolan, för det är det han kan, det är det som ligger honom närmast och det är inom hans verklighet. Oavsett hur mycket framgång han får så är han fortfarande bara ett barn och det känns som om framgången mer pausar hans uppväxt än driver honom framåt.
Det märks även på de klipp som visas från hotellbilderna där han hoppar upp i fönstren och poserar för vilda fans utanför, och han hoppar över bord och stolar... Han älskar uppmärksamheten från de små tjejerna utanför, för dem är han Gud och deras frälsare. På insidan är han en 18-årig pojke som sjasas runt av säkerhetsvakter och hotellpersonal.
Nu var det inte meningen att det skulle verka som negativ kritik mot honom som person, inte alls. Jag tror faktiskt att jag kommit att gilla konceptet med Justin även om jag verkar fullt inkapabel att lära mig en enda låt av honom...
Men det jag ifrågasätter eller fascineras av är sjåset runtomkring... och det är absolut inget nytt fenomen det är bara det att jag först nu som vuxen själv kunnat stå såhär på utsidan och iaktta det hela...
Hur fullkomligt galet det är.
Tjejerna skriker, de gråter, de svimmar och de nästan på allvar dör en smula för en stund... Deras hjärtan omhuldas av sån enorm kärlek samtidigt som de på ett plan inser verkligheten och därför även samtidigt får sitt hjärta brutalt utryckt och krossat i tusentals bitar...
Inne på ett hotell står en liten tanig kille i blå munkjacka och tar sig inte ut. Inte ens med hjälp av flertalet stora långa biffiga livvakter så går det att föra denna lilla pojke ut från hotellet utan att riskera båda hans och deras eget liv...
Snacka om girlpower!!!! Där borde Ulf Brunnberg ta sig en ordentlig funderare...
Men det är galet, hela situationen är helt sjuk!!! Och nu är jag själv en del av hela den här cirkusen...
Jag är tydligen en beliver eller beliber eller vad det nu heter... Och fram till april kommer jag att låta mig flyta med men sen tror jag att jag lämnar skeppet...
Men efter att ha sett intervjun nu har jag nu äntligen fått höra några låtar som jag kan börja träna in...
"-baby baby baby ohhh"
fredag 24 augusti 2012
Roadtrip
Jag och mina små, Vicke V och lille E, har varit på Roadtrip!
Jeppe och maken fick stanna hemma eftersom skola och jobb pågår för fullt.
Trippen gick till Sveg där en av mina närmsta vänner bor, Hanna. Själv har jag varit många gånger i Sveg, både innan och efter jag träffade Hanna eftersom min morfar hade en stuga tre mil utanför och där Sveg var närmaste "större" samhälle. Så "stan" känner jag till... Ja, OK, Ica, systemet och torget iaf... Känns också skönt att fortfarande kunna ha nån form av relation till Sveg kvar och en anledning att kunna åka dit även nu när inte morfar längre finns... Det liksom förstärker minnena av honom...
Jag och Hanna träffades när vi för många herrans år sen började på gymnasiet på nationellt intag i Vänersborg. Vi läste teckenspråk, en utbildning som då iaf var unik i Sverige. Vi klickade från dag ett på elevhemmet och några månader senare delade vi på en lägenhet i stan. Vi var som ett gift gammalt par enligt alla runt omkring oss... Vi stod nästan ut med varann alla tre åren, men sista terminen var det nog mycket runt oss och efter att ha suttit ihop i nästan tre års tid så började vi göra lite micropauser!
Studenten var den bästa dagen i mitt liv tror jag, på vissa sätt, på andra sätt var den precis motsatsen...
Jag är dock glad att jag fick dela den dagen med Hanna!
Efter studenten tog det ett par år innan vi träffades igen, men nu ses vi nån gång per år, och det är hur trevligt som helst!
När vi bodde ihop delade vi på allt, och jag tror inte det var så mycket som inte vi visste om varandra. Nu lär vi känna varandra igen, som vuxna och som ansvariga föräldrar med alla livets vuxen-bekymmer, men trots det så finns känslan kvar av den närhet vi hade då som gör att det inte finns något som jag inte skulle dela med henne... Och avsett hur lång tid det tar mellan gångerna nu så känns det lika bra varje gång vi ses...
Hennes dotter är med en månads skillnad lika gammal som vår Vicke V och det känns kul om även våra barn kan träffas och få nån slags relation till varandra...
Det var härliga dagar i Sveg iaf, med vin-mys efter barnens läggning, utflykt med grillning i skogen, rundtur med bilen och massa lek för barnen. Jag och Hanna har mest pratat! Uhhhh va gött!! Kände mig omladdad när jag kom hem...
Väl hemma märktes det att barnen saknat sin pappa och spenderade kvällen med att leka plåster...
Är nöjd över min egen körning också, har aldrig kört så långt själv förut så att jag på egen hand fixade dryga 40 milen känns ju som en egen prestation!
Jeppe och maken fick stanna hemma eftersom skola och jobb pågår för fullt.
Trippen gick till Sveg där en av mina närmsta vänner bor, Hanna. Själv har jag varit många gånger i Sveg, både innan och efter jag träffade Hanna eftersom min morfar hade en stuga tre mil utanför och där Sveg var närmaste "större" samhälle. Så "stan" känner jag till... Ja, OK, Ica, systemet och torget iaf... Känns också skönt att fortfarande kunna ha nån form av relation till Sveg kvar och en anledning att kunna åka dit även nu när inte morfar längre finns... Det liksom förstärker minnena av honom...
Jag och Hanna träffades när vi för många herrans år sen började på gymnasiet på nationellt intag i Vänersborg. Vi läste teckenspråk, en utbildning som då iaf var unik i Sverige. Vi klickade från dag ett på elevhemmet och några månader senare delade vi på en lägenhet i stan. Vi var som ett gift gammalt par enligt alla runt omkring oss... Vi stod nästan ut med varann alla tre åren, men sista terminen var det nog mycket runt oss och efter att ha suttit ihop i nästan tre års tid så började vi göra lite micropauser!
Studenten var den bästa dagen i mitt liv tror jag, på vissa sätt, på andra sätt var den precis motsatsen...
Jag är dock glad att jag fick dela den dagen med Hanna!
Efter studenten tog det ett par år innan vi träffades igen, men nu ses vi nån gång per år, och det är hur trevligt som helst!
När vi bodde ihop delade vi på allt, och jag tror inte det var så mycket som inte vi visste om varandra. Nu lär vi känna varandra igen, som vuxna och som ansvariga föräldrar med alla livets vuxen-bekymmer, men trots det så finns känslan kvar av den närhet vi hade då som gör att det inte finns något som jag inte skulle dela med henne... Och avsett hur lång tid det tar mellan gångerna nu så känns det lika bra varje gång vi ses...
Hennes dotter är med en månads skillnad lika gammal som vår Vicke V och det känns kul om även våra barn kan träffas och få nån slags relation till varandra...
Det var härliga dagar i Sveg iaf, med vin-mys efter barnens läggning, utflykt med grillning i skogen, rundtur med bilen och massa lek för barnen. Jag och Hanna har mest pratat! Uhhhh va gött!! Kände mig omladdad när jag kom hem...
Väl hemma märktes det att barnen saknat sin pappa och spenderade kvällen med att leka plåster...
Är nöjd över min egen körning också, har aldrig kört så långt själv förut så att jag på egen hand fixade dryga 40 milen känns ju som en egen prestation!
fredag 17 augusti 2012
Hösten
Jag ÄLSKAR hösten! Har alltid gjort och kommer alltid att göra, så det spelar ingen roll hur underbart härlig jag anser sommaren vara, hösten är nåt speciellt! Hösten och jag har en speciell relation. Det är lite som en första kärlek.
Varje sommar får jag panik över hur fort tiden går och hur fort sommaren går. Men bara man fixat övergången där så börjar jag längta...
Längtar efter hösten, alla färger, alla dofter.
Längtar efter rutiner, efter vardag och efter det normala.
Längtar efter serier, filmer och underhållningsprogram.
Längtar efter lagom mörker, lagom kyla, tända ljus och rödvin.
Längtar efter fredagsmys med barnen(tacos ofta), söndagsmys med maken (en god köttbit) och onsdagsmys med mig själv.
Längtar efter de fallna löven, en oklippbar gräsmatta och daggvåt mark och älgarna.
Idag, på första fredagen efter makens första arbetsvecka så kom hösten... Inledningen på hösten... Inte höst så som ni förknippar den, utan början på min höst.
Det har börjat bli kyligt på natten/morgonen. Daggen ligger kvar länge. Fredagsmyset med tacos gjorde entré. Mörkret kommer snabbare för var kväll. Nästan så jag kände ett sug av rödvin(det vita håller nog nån vecka till...) rutinerna börjar befästas hos oss alla-klockan är inte längre 9 när vi vaknar utan 7.30... Och älgen, imorse stod den där, höstens första älg och åt våra plommon!!!(missade kortet på den eftersom J var snäll och skrek bort den!!!)
Hösten är här!
Varje sommar får jag panik över hur fort tiden går och hur fort sommaren går. Men bara man fixat övergången där så börjar jag längta...
Längtar efter hösten, alla färger, alla dofter.
Längtar efter rutiner, efter vardag och efter det normala.
Längtar efter serier, filmer och underhållningsprogram.
Längtar efter lagom mörker, lagom kyla, tända ljus och rödvin.
Längtar efter fredagsmys med barnen(tacos ofta), söndagsmys med maken (en god köttbit) och onsdagsmys med mig själv.
Längtar efter de fallna löven, en oklippbar gräsmatta och daggvåt mark och älgarna.
Idag, på första fredagen efter makens första arbetsvecka så kom hösten... Inledningen på hösten... Inte höst så som ni förknippar den, utan början på min höst.
Det har börjat bli kyligt på natten/morgonen. Daggen ligger kvar länge. Fredagsmyset med tacos gjorde entré. Mörkret kommer snabbare för var kväll. Nästan så jag kände ett sug av rödvin(det vita håller nog nån vecka till...) rutinerna börjar befästas hos oss alla-klockan är inte längre 9 när vi vaknar utan 7.30... Och älgen, imorse stod den där, höstens första älg och åt våra plommon!!!(missade kortet på den eftersom J var snäll och skrek bort den!!!)
Hösten är här!
Liten
Gjorde ett löppass nu på morgonen och som vanligt byter även lille E om snabbt som tusan. Han vill också träna. Sen sitter han snällt och väntar tills jag är klar och det blir hans tur. Och sen går han... Det roliga med att det är han som snabbast byter om och ställer sig på kö är att han INTE gillar att gå i onödan, inte på några som helst villkor.
Han brukar mest stanna upp och snyfta och gråta och hävda att;
" bäj mäj"
"ja hinnej inte mä"
" mina ben ä tjasiga"
"ja ojkaj inte"
"det göj ont i bena"
Ja ni vet nog själva hur det brukar låta. Men när löpbandet kommer fram och det plötsligt kallas träning, ja då är intresset stort för att gå och senare få lägga sig på golvet och köra stretch-programmet.
Brorsan, vicke V, byter så småningom till sina "träningsskor" han med och kör ett pass. Han kom dock inte med på bild idag eftersom han snabbt gömde sig i en låda (???).
V som körde ett lite längre och snabbare pass än lille E var så glad och stolt över detta och ville gärna delge oss andra hur duktig han varit. Den positiva responsen som V fick av mig fick dock lille E att känna sig.. Ja jag vet inte riktigt...
Han satt på soffkanten och såg extremt nedstämd ut.
"- mamma näj blij jag stoj?"
"-jag vill också vaja stoj"
"-men lille gubben, du ÄR ju stor! En jättestor och duktig tvååring!"
"ja vill va lika stoj som ni..."
"dä ä jobbigt å va liten som mig.."
Åhhhh det hugger i hjärtat på mig!!!!!
Lille lille lille E!!! Som är så stor och duktig. Som vuxit så enormt under sommaren. Som blivit en så stor och fin kille på alla sätt och vis!
Lille E som är vårt alldeles egna lilla "lallo" (på ett oerhört positivt sätt alla mor- och farföräldrar!!!!!).
Hur ska vi få lille E att förstå vad stor han är???
Han som alldeles på egen hand kan byta om till träningskläder (pyjamas och sandaler!!!) och som kör ett träningspass på 5 minuter med 1km/h hastighet... Med efterföljande stretch...
Vår store lille E!!!
Han brukar mest stanna upp och snyfta och gråta och hävda att;
" bäj mäj"
"ja hinnej inte mä"
" mina ben ä tjasiga"
"ja ojkaj inte"
"det göj ont i bena"
Ja ni vet nog själva hur det brukar låta. Men när löpbandet kommer fram och det plötsligt kallas träning, ja då är intresset stort för att gå och senare få lägga sig på golvet och köra stretch-programmet.
Brorsan, vicke V, byter så småningom till sina "träningsskor" han med och kör ett pass. Han kom dock inte med på bild idag eftersom han snabbt gömde sig i en låda (???).
V som körde ett lite längre och snabbare pass än lille E var så glad och stolt över detta och ville gärna delge oss andra hur duktig han varit. Den positiva responsen som V fick av mig fick dock lille E att känna sig.. Ja jag vet inte riktigt...
Han satt på soffkanten och såg extremt nedstämd ut.
"- mamma näj blij jag stoj?"
"-jag vill också vaja stoj"
"-men lille gubben, du ÄR ju stor! En jättestor och duktig tvååring!"
"ja vill va lika stoj som ni..."
"dä ä jobbigt å va liten som mig.."
Åhhhh det hugger i hjärtat på mig!!!!!
Lille lille lille E!!! Som är så stor och duktig. Som vuxit så enormt under sommaren. Som blivit en så stor och fin kille på alla sätt och vis!
Lille E som är vårt alldeles egna lilla "lallo" (på ett oerhört positivt sätt alla mor- och farföräldrar!!!!!).
Hur ska vi få lille E att förstå vad stor han är???
Han som alldeles på egen hand kan byta om till träningskläder (pyjamas och sandaler!!!) och som kör ett träningspass på 5 minuter med 1km/h hastighet... Med efterföljande stretch...
Vår store lille E!!!
torsdag 16 augusti 2012
En alldeles underbar dag!
Ja, det blev det idag.
Jag och barnen har varit hemma hela dagen och haft det hur gött som helst.
Först satte jag ungarna i arbete så jag fick njuta av mitt morgonkaffe i lugn och ro ute på soldäck nr 1. De fick sopa soldäck 2 rent från jord och sågspån så det blev mysigt att sitta där. Och det har vi gjort, hela dagen!
Efter dopp nr 1 blev det frukt och vatten på soldäcket.
Efter dopp nr 2 hämtades det ner bilar...
Efter dopp nr 3 var det dags för lunch och lite vila i soffan...
Sen kom pappa hem och då fixade barnen kaffe åt oss ute på soldäck 1... Mest var det nog fjäsk för att få glass men idag hade jag nog inte kunnat neka dem ändå. Och barnen verkligen älskar den nyköpta glassen från glassbilen, att den är helt sockerfri med ett ganska lågt kolhydratinnehåll har de INTE EN ANING om, men vad gör det???
Fikat följdes av ytterligare ett dopp i poolen och maken byggde klart trappen som förbinder de två soldäcket åt. Från trappen satt jag senare på kvällen och njöt av solnedgången.
Maken kämpade tappert vidare med att försöka såga, mäta och skruva runt mig!
Jag och barnen har varit hemma hela dagen och haft det hur gött som helst.
Först satte jag ungarna i arbete så jag fick njuta av mitt morgonkaffe i lugn och ro ute på soldäck nr 1. De fick sopa soldäck 2 rent från jord och sågspån så det blev mysigt att sitta där. Och det har vi gjort, hela dagen!
Efter dopp nr 1 blev det frukt och vatten på soldäcket.
Efter dopp nr 2 hämtades det ner bilar...
Efter dopp nr 3 var det dags för lunch och lite vila i soffan...
Sen kom pappa hem och då fixade barnen kaffe åt oss ute på soldäck 1... Mest var det nog fjäsk för att få glass men idag hade jag nog inte kunnat neka dem ändå. Och barnen verkligen älskar den nyköpta glassen från glassbilen, att den är helt sockerfri med ett ganska lågt kolhydratinnehåll har de INTE EN ANING om, men vad gör det???
Fikat följdes av ytterligare ett dopp i poolen och maken byggde klart trappen som förbinder de två soldäcket åt. Från trappen satt jag senare på kvällen och njöt av solnedgången.
Maken kämpade tappert vidare med att försöka såga, mäta och skruva runt mig!
Lätt ska det va!
Nu har jag gjort det lättare för er att lämna era kommentarer i bloggen.
Jag hade själv inte en aning om att det var en inställning förklickad på ordverifiering vilket jag nu förstått komplicerar saken då man läser via mobil/smartphone/iphones mm, men efter ett tips från min svägerska igår så kopplade det för mig och nu är verifieringen borta!!!
(den ska vara borta iaf...)
Så nu hoppas jag på FLER kommentarer!!! Det vill säga här i bloggen, inte bara via fejjan! ;-) Även om jag älskar era kommentarer på fejjan också såklart!
Sola lugnt!!!
Jag hade själv inte en aning om att det var en inställning förklickad på ordverifiering vilket jag nu förstått komplicerar saken då man läser via mobil/smartphone/iphones mm, men efter ett tips från min svägerska igår så kopplade det för mig och nu är verifieringen borta!!!
(den ska vara borta iaf...)
Så nu hoppas jag på FLER kommentarer!!! Det vill säga här i bloggen, inte bara via fejjan! ;-) Även om jag älskar era kommentarer på fejjan också såklart!
Sola lugnt!!!
onsdag 15 augusti 2012
På begäran...
... Av min man lägger jag nu ut några bilder på hans skötebarn den här sommaren, poolen... Eller snarare komplementet till poolen, dvs soldäcket runt om.
Det han är mest intresserad av att ni kollar in just nu är nog ändå vattenpassens utsökta perfektionism! (eller jag vet att det är det eftersom han tvingade mig att ta kort på dem...)
Men men, jag är åtminstone glad för att det går framåt med soldäcket. Tempot har ju blivit lite långsammare den här veckan då dagis och jobb dragit igång för vissa i familjen.
Imorgon ska det dock bli 23 grader och sol så då kommer solstol att flyttas ner en etage, barnen är alla tre lediga och jag ska sitta och njuta gött i stolen samtidigt som jag lyssnar till deras glada tillrop i solen!
Det han är mest intresserad av att ni kollar in just nu är nog ändå vattenpassens utsökta perfektionism! (eller jag vet att det är det eftersom han tvingade mig att ta kort på dem...)
Men men, jag är åtminstone glad för att det går framåt med soldäcket. Tempot har ju blivit lite långsammare den här veckan då dagis och jobb dragit igång för vissa i familjen.
Imorgon ska det dock bli 23 grader och sol så då kommer solstol att flyttas ner en etage, barnen är alla tre lediga och jag ska sitta och njuta gött i stolen samtidigt som jag lyssnar till deras glada tillrop i solen!
Lycka är
Ja det kan vara så mycket, men för tillfället är lycka här hemma att för barnen ha fått en alldeles egen pool att bada och leka i.
Varje dag sedan den blev klar har det nu badats, oftast flera gånger om dagen. Barnen älskar den! Och när barnen är glada, ja då lyser jag och maken ikapp som solar och bara myser.
Lycka för Vicke är såklart att upptäcka att han också kan simma helt på egen hand med sina puffar. Lille E är mer restriktiv och trots både puffar och flytväst så njuter han mest på håll, i trappen.
Store J som alltid varit ett vattendjur har visat fullkomlig lycka när han fått bada. Nu blir väl den största utmaningen med honom att se till att han inte flyttar in i poolen....
Varje dag sedan den blev klar har det nu badats, oftast flera gånger om dagen. Barnen älskar den! Och när barnen är glada, ja då lyser jag och maken ikapp som solar och bara myser.
Lycka för Vicke är såklart att upptäcka att han också kan simma helt på egen hand med sina puffar. Lille E är mer restriktiv och trots både puffar och flytväst så njuter han mest på håll, i trappen.
Store J som alltid varit ett vattendjur har visat fullkomlig lycka när han fått bada. Nu blir väl den största utmaningen med honom att se till att han inte flyttar in i poolen....
lördag 11 augusti 2012
Invigning på riktigt
Ikväll blev det invigning på riktigt i poolen. Barnen och deras kusiner från Linköping badade på trots en temperatur på "bara" 18 grader. Vi vuxna väntar in en varmare temp innan det invigs för oss på allvar. 
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)