onsdag 31 oktober 2012

Äntligen...

Idag var det äntligen dags igen för zumba!!!! Som jag längtat... Det har varit lite sporadiskt det där den sista månaden av många olika anledningar men idag äntligen så blev det av!

Dagen till ära, på grund av halloween, så var det även dags att klä ut sig inför passet! Förra året var Anna, ledaren, helt ensam om att vara utklädd. Nån mer till påsk. Så nu var jag lite spänd på hur stor uppslutningen skulle vara.

Att jag skulle va utklädd var en självklarhet eftersom jag fullkomligt missat att det ens var halloween nu, trots tidigare blogginlägg om halloween. Det liksom bara gick mig förbi. Synd, hade velat inviga de små i en ny tradition. Elvaåringen har ju sin tradition gällande halloween redan vilket innebär halloween-disco varje år. Detta sker nästa helg så han har varit lika borta som jag angående halloween. Känns ju skönt. De små är väl som vanligt "för små" och behöver ju därför inte skyndas in i nåt så.... Enligt vårt dåliga samvete som då och då slår till. Och så bor vi ju på landet också. Det finns väl ingen konstig tradition som får fäste här. Nej, det är nog den ursäkten, om att vi bor på landet som är mest legitim i diskussionen för/emot. Ingen kommer nånsin hit, ingen annan gör, i gen annan, ingen annan bla bla bla..

Mitt samvete fick idag konkurrens och fick se sig besegrat och skulle därför kläs ut, eller upp eller hur man nu vill se det...

Outfiten för dagen var... TOGA!
Jo just det... Redan kl 16 var jag utklädd och klar och försökte fixa till en fläta i håret. Vet inte om det är åldern eller all testosteron i huset men nån fläta gick inte att få till och efter en timma gav jag upp! Försent att önska sig en dotter??? Syster??? För tidigt att önska barnbarn???

I över tre timmar gick jag omkring med stassen hemma, antagligen för att inte få kalla fötter och ställa in det hela. Ni förstår, jag gillar att spöka ut mig och gå på såna jippon, skillnaden nu var att jag skulle åka själv... Och nykter!
När jag skulle åka och säger godnatt till Jesper så vaknar han till och skriker:
"- men ska du gå ut sådär????!!!"

Öh, ja... Ingen annan är ju intresserad av att gå och "trick or treata" säger jag... Nån måste ju få hem brödfödan!

Han suckar och vänder sig om...

Hmm, i tre timmar!!! Tre timmar går jag omkring som Julius Caesar och först få tycker han det är konstigt, när jag ska gå ut!!!

Jag kom iväg iaf, ser ni vad glad och laddad jag var innan jag tog den nya skit-bilen mot Logen och kvällens zumba-pass...

Ser ni hur fullkomligt slut jag var när jag kom hem!!!???!!

Blir en tidig kväll!

Ha det!

En dag kvar...

Tills den nya bloggutmaningen börjar som jag tänkt va med i. Det är min svägerska, Sara, som tagit initiativet till utmaningen som kan sammanfattas som en ABC-lek! Det gäller att följa alfabetet och fota den aktuella bokstaven för dagen utifrån din egen tolkning. Till exempel; fota mig imorgon! Jag heter Anna, börjar på A, skitbra! Eller en blomma på B osv... Bara din egen fantasi begränsar dig!

Imorgon, den första november alltså börjar vi! Vill ni va med???

Och med risk för att det blir mycket kaka på kaka så kör även jag igång en bloggutmaning som går i musikens tecken, Ditt liv i musik, heter den. Hade tänkt en start nu imorgon men skjuter på det till förmån för den här utmaningen. Men från december får ni stanna till, för då kör vi även den!
Beskrivning kommer närmare start!

Ha de!

En tidig morgon...

För de flesta här i huset... Inte för mig, jag sov min vanliga tid och gick upp först halv åtta. Då möttes jag av små killar som ville ha frukost, genast!!! Orsaken? Det hade snöat! Vinterns första snö! Och då kan man väl inte sitta inne och glo efter halv åtta på morgonen!!!

Hjälpte de små med kläder och när jag sen vände ryggen åt för att plocka fram frukost, ja, då var de spårlöst borta.

Jag hittade dem ute! I snön! Kul! Nästan så man själv fylldes med glädjetårar och julkänslor... Love it! Sen när vi kom till affären möttes vi av en alldeles ny jul-hylla.. Åhhh...
När vi kom till kassan utbrister en i personalen som nyss kört fram en gigantiskt stor låda med palltrucken;
"- halleluja skumtomtarna har kommit!!!!"

Nästan så man blev sugen själv fast jag inte äter godis!

Idag var en bra morgon!

tisdag 30 oktober 2012

Halloween

Veckans Real Life från  Yohanna handlar om Halloween.
Ett riktigt kommersiellt jippo som jag inte har nån som helst anknytning till för egen del, men som jag faktiskt kommit att gilla ändå.

Jag kommer ihåg när halloween "kom till stan". Men som jag kommer ihåg det så var jag ändå gravid och småbarnsförälder när min generation gav sig ut för att fira så jag var liksom aldrig med. Dessutom firade man inte som det gör nu, nej då verkade man inte tro på att det som stod på lappar om att vara utklädd och gå på krogen var på allvar så ingen kom utklädd. Nästan. Idag tror jag det är lite större uppslutning till maskeraden. Nu är det ju inte den delen som jag börjat gilla med halloween heller så för mig kvittar det hur mycket krogsvängen spökar ut sig, jag är ändå inte en av dem, om inte festen hålls i privat tillvaro vill säga...

Nej det jag gillar är alla färger, hösten, ljusen och pumporna. Gillar även det naiva i att våra små oskyldiga barn för en kväll får spöka ut sig till monster, zombier, demoner och spöken, ja allt dom de är absolut helt livrädda för egentligen... Med en intalan att de finns inte i verkligheten.
Jag gillar att det är en tradition som antagligen kommer att betyda mer för våra barns generation och deras avkommor än för oss och det är med stor önskan jag ser fram emot att kunna sitta här om 60 år och småle åt barn som kommer stapplandes i hemska utstyrslar för att kräva godis! Hoppas bara jag är i sån form att jag kan baka det mesta själv och så gubben kan spöka lite för dem på vägen ut.
Jag älskar pumporna. Tycker de är så fina och önskar jag hade orken att karva och ställa ut dem lite här och där. Vi gjorde ett försök r två år sedan att odla vår egen halloween-pumpa... Behöver jag påminna om att det gick sådär...

I år hade jag tänkt slå på stora trumman och dra i rejält. Pyssel, pumpor, godis och kostymer! Det blev ingenting av nåt...
Äldste sonen ska på halloween-disco på fredag 9/11. Jag tog alltså helt enkelt för givet att halloween därför var den helgen. Det är det inte.
Nästa helg då? Den 3:e??? Nej det tror jag inte, har vi inte delat på halloween och all helgona här i Sverige???
Och om jag fattade rätt så firade hela Arvika city halloween under helgen som var, eller???

Vi bor ju på landet också så nån stor anstormning av sockerdricka ungar hittar inte hit heller så ofta så....
När ska vi fira??? Är det försent???

Snart 11...

Idag körde jag det sista passet på vecka 10!!! Nedräkning!!!!! Kändes sååå gött. Mot slutet fanns det dock lite jobbigheter, vilja jag främst relaterade till att ha att göra med att jag sprang inne på löpbandet, ca 5 meter ifrån kaminen som jag dagen till ära har eldat i sen kl 9 imorse. Det var med andra ord hemskt varmt mot slutet. Men det gick! Med Hem till Gården på tv så...

Efter löpningen som idag blev 4 km precis och nästan 32 minuter så körde jag även ett styrkepass. Jag har gått ett bra och varierat träningsprogram i min iPhone och ska försöka göra det lite mer frekvent i samband med löpningen. Hade ställt in programmet på 30 min idag men efter att ha gjort lite mer än halva så tryckte jag på nån knapp jag inte ens visste tel hade och jag blev utkastad ur programmet och det gick inte att komma tillbaka dig jag var så det blev en smygstart idag! Bättre lycka nästa gång!

Kände inget i höften idag. Hoppas det går bra även efter några timmar, är oftast då det brukar komma!

Power walk: 2 min
Löpning: 23 min
Power walk: ca 7 min

Det var dagens det!!! Imorgon ska det banne mig bli zumba, det var längesen!

måndag 29 oktober 2012

Utmärkelse


Jag fick en utmärkelse tack vare min blogg! Vad glad jag blir! Det är min svägerska i Linköping som enligt egen utsago är en riktig bloggoholic och gillar min blogg! Ja, hon läser den iaf! ;-)
Jag blev iaf väldigt glad för att hon valde min blogg framför många andra av de bloggar hon då läser och gav mig en utmärkelse! Känns bra när man får lite respons på det man skrivit, och framförallt då när någon också uppskattar det. Att skriva är ju en del av mig så därför känns det bra!




Och såklart läser jag även Saras blogg. Det är ju min mans syster och hennes familj, vilket gör våra barn kusiner. Och det är vårt sätt här att hålla oss uppdaterade och hålla kontakten på nåt sätt eftersom vi inte träffas så ofta eller pratar i telefon varje dag!




Reglerna för utmärkelsen är
1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg.


Fem bloggar som jag följer och mår bra av är;

Det är en tjej som flyttat till Las Palmas för några år sen och hittat lyckan där med make och två barn. Hon skriver om det mest vardagliga på ett komiskt och igenkännande sätt. Vi är otroligt lika i mkt men också väldigt olika. 

2. Saras
Som jag skrev tidigare, min svägerska som för många år sen flyttade från stan till Linköping och som nu bor och jobbar där med man och två plus ett barn. Hon har kommit lite längre med sin löpning än mig men vad fasen, säger dem inte inom idrotten att det alltid är bättre att jaga????

3. Sussie
En blogg som jag följt nu ett tag. Fantastiska bilder och ett härligt format. Jag gillar bloggen för att den får mig att må bra. Jag småler och får en muslimska när jag läser den.

4. Frejas
Också det en feel-good blogg. Där det mitt i det vardagliga också finns ett speciellt djup som jag fastnat för.

5. Wildrose
Detta är en tjej som jag också kan relatera till i mångt och mycket. Jag känner en sorts samhörighet i en del av det hon skriver.


Det här är ju sååååå svårt, inte att hitta fem bra bloggar, utan tvärtom, att lyckas hålla nere antalet till fem!

Men det här är det jag läser mest frekvent just nu och det är de som får mig att må bra just nu. Och självklart är det även därför de får mina utmärkelser!!!

Go måndag!

söndag 28 oktober 2012

Ryggont...

Körde pass två på vecka 10 i min löpträning idag. Även detta pass kändes lätt. Hoppas det alltså inte är övergående bara.

Power walk: 2 min
Löpning: 11 min
Power walk: 2 min
Löpning: 10 min
Power walk: 1 min

Däremot har jag en fråga till alla er som vet, efter förra passet kände jag lite känningar i ryggslutet/höften, efter idag känner jag ännu mer, nästan så det känns som ett obehag vid vissa rörelser. Har detta med löpningen att göra eller kan det vara så att jag måste investera i ett par utprovade skor???

För fyra år sen...

Ja, igår var det fyra år sen jag blev skickad till Karlstad och specialistmödravården. Jag hade börjat få lite protein i urinen och blodtrycket var en aningens förhöjt. Detta var inte det som jag själv ansågs vara det värsta. Jag led främst av mina ödem som vid det här laget gjorde mig i stort sett isolerad hemma. Jag kunde gå ner på morgonen till undervåningen och sen var jag fast där. På kvällen när det var dags att hå och sova fick jag stödja mig på den otroligt tålmodige maken för att ta mig upp för trapporna, ner i sängen och upp om det behövdes.

På smv i k-d såg de hur jag led och jag blev igångsatt samma dag. För fyra år sen, igår. Idag har vi firar den otroligt charmiges krabaten som nyss fyllt 4. Jordgubbstårta som vanligt när Viktor bestämmer, och i år har han gjort den helt själv, endast grädden och texten har jag supportat med!

Men det kändes stort att bli 4, och det har varit en sjukt stolt kille som firats här under helgen!
Vi började med att sjunga för honom när han låg och tryckte under sängen, precis som han lovat kvällen innan. Sen blev det presenter, spela spel, , köra med den nya radiostyrda monstertrucken, frukost och bilköp! Jajjemänsan, även mamma och pappa ska få nåt i paket för att vi skapat detta underverk!

Kalas med släkten blev det idag! Och en glad kille hoppade i säng. Utan snuttefiltarna!!!!! För andra dagen i rad... Jag kände mig som en mördare igår och mådde på allvar fysiskt illa, men vi kom igenom dagen. Nu är hela husets sköna snuttefiltar skickade till en nyfödd bebis som behöver dem bättre. Angående fingrarna så klarade han hela dagen utan så långt vi såg. Vad som sen skett i sömnen dömer vi ingen för. Även idag har fingrarna lyst med sin frånvaro men vid läggdags tyckte han att det var svårt. Men problemlösnings kungen som han är så sprang han ner och tog på sig en vante att sova med. Är han inte helt underbar???!!!

Jo det är han, vår tuffe Viktor, fyraåringen som äger fett! Som får charmiga lockar när frisören glömts bort. Som älskar jordgubbar så mycket att han plockade av dem från tårtan innan nån annan hann före. Som har rött som favoritfärg. Som vet precis hur man ska bete sig även om minnet ibland är kort. Som älskar att hitta på nya äventyr utomhus. Som är fruktansvärt intelligent för sin ålder. Som pratar på sån otrolig värmländska att man ibland undrar var vi kommer från...

Han är killen med DET!

Vårt underverk Vicke Viktor Virus!!!

fredag 26 oktober 2012

Äntligen!

Vecka 10 är här! Idag körde jag pass ett på vecka 10!
Återigen gick det bra. Det kändes superenkelt. Nästan så man börjar njuta några minuter in i löpningen, men säg det inte högt till nån!!! Schyyyy!
Som sagt, de två sista löpningarna har känts bra, helt enkelt, och även i min så otroligt negativa och pessimistiskt inställda hjärna angående löpning så måste jag erkänna att jag gläds med det. Jag känner hur det varje gång det känns så här bra verkligen föds nåt i huvudet med en lite mer positiv klang.

Vem vet, jag kanske ändå inte är undantaget som bekräftar regeln!

Ah, missförstå mig inte nu, jag har inte lagt mig ner för löpningens-trendvindar, jag har bara svajat till litegrann emellanåt...

Idag blev det ett delat pass:

Power walk: 2 min
Löpning: 10 min
Power walk: 2 min
Löpning: 9 min
Power walk: 3 min ( 1 min enligt schemat men jag körde klart tills jag kört full kilometer).

Blir lite glad över mig själv! Jag är inne på vecka 10 av ett 12 veckor långt löpträningspass, det trodde jag aldrig!!! Och även om jag inte revolterat och kommit att gilla det här så märker jag positiva förändringar i mitt sätt att springa, känna och tänka. Nåt har ju hänt även om jag inte vet vad än...

Jag är stolt iaf för att jag inte gav upp de där gångerna när jag fullkomligt inte "gave à damn" om det..

Målet med schemat var ju att efter 12 veckor springa 5 km. Tiden som de avsatt för det är inom parentes 30 min, om jag inte läst fel eller fattat fel. Det innebär ju en högre fart än den jag har, mkt pga löpbandet.

Så... Jag har ju ett nytt mål med löpningen även efter vecka 12. Om nu målet är att springa 5 km på 30 min, ja få ska jag göra det också åtminstone en gång innan jag lägger av...
Så, det nya målet är att efter 12-veckors programmet springa tills jag når 5 km oavsett tiden och sen köra tempo tills jag kommer ner i 5 km på 30 minuter...

Så får vi se hur det går. Vad jag tycker sen...

Ha en god fredag!

Här har det främst gått i konflikter hela dagen! Tjoho!!!!
Men vet ni, vi ställde in fredagsmyset! Iaf med barnen, jag och maken ska köra en räk- och vinkväll helt för oss själva när barnen somnat!

Ha det!

torsdag 25 oktober 2012

Kritor och barn

En kompis var här idag, vi håller på med ett projekt och skulle skriva ihop lite information.

Hon är gravid, snart halvvägs, första barnet. Jag har tre små-skitar. Våra samtal rörde inte så mkt vårt projekt så som det gick i barn-gravid-Föräldra snack.

Vid ett tillfälle frågade hon om de aldrig målat på väggen eller liknande. Tror frågan kom då Erik tog min bläckpenna och var på väg att kladda över vårt papper med mallen på.

Öh, jo då svarade jag iaf. Det var vid ett tillfälle, började jag... Det var när Viktor hade rummet här ovanför och han hittade pappas svarta spritpenna...

Ja just det, sen var det när vi precis hade tapetserat om i hallen och han hittade en röd tuschpenna...

Oh, just ja, han hade fått tag på en orange överstrykningspenna en gång också. Det var tvättstugedörren det ja...

Men sen är det väl inget mer...???

Ah, jag glömde. Panelen uppe i killarnas hall. Varenda panelskiva är fylld med blyerts cirklar...

Men nu då???

Ja förutom alla gånger leksakerna, lakanen i sängen och de själva, deras kroppar fått sig en omgång...

Nu är det bra eller???

Nej! Trapphuset nere, där har de hittat en penna också och dekorerat väggen.

Men nu räcker det väl ändå, eller???

Njae, ett element också...

"-Jag vet!!!!" skriker Viktor och drar med M ut i den tillbyggda hallen. Här också!!! Och så visar han stolt upp hallens alla målade väggar, dörren, golvet, möbler mm mm... Idag är ju färgen borta... Det mesta av det iaf, lite rester går att finna på nåt ställe. Det var en blå stor spritpenna. Den gången gick han bärsärkagång på allvar den lille mini-me... Vartenda trappsteg!!!!
Tur den gången var att det mesta gick bort.

Och när Viktor fick med samma svarta spritpenna i sängen en kväll och målade sina fotsulor absolut kolsvarta och sen på morgonen kommer upp till oss och springer runt runt runt över hela vårt nya fina vita trägolv!!!

Men där slutar historien. Tills idag iaf. Vid läggdags utbrister Viktor:
"- och det är bara Erik som målat på fönstret!!!!!"

Ahhhhhh!!!!!!!

Jag tror dig, Viktor!! Vi tror dig allihop... Men FAN!!!!

Det blev ingen saga idag. Det blev akut städning av bilar, djur, målarblock och pennor. Sen var det godnatt. Färgen fortfarande kvar på fönstret! Gissa om tvååringen får skrubba imorgon!!!

Hade jag vetat det tidigare idag när han fastnade rejält i leråkern utanför med sina stövlar och stod och skrek på hjälp, strax före det ruskiga hagel-ovädret, då vette fasen om inte jag låtit honom stå kvar, med fötterna djupt i geggan!!! Ett tag bara... Eller...???

Jag skulle ha fixat foton på debaclet och lägga upp åt er att se, men tror ungarna är i maskopi med kameran i iphonen också, den tog en bild med extremt mkt blixt och sen är den bara svart! Riktigt svart! Fullkomligt svart!!!

Ni få en gammal bild från förra året efter deras djungelmotiv på väggen, sängen och bordet inte på Virus rum där berättelsen började... Men bilden ger ändå en uppfattning om hur deras målningar brukar se ut...

Ps. Det var även före frisören blev presenterad i vår familj. Idag är han en regelbunden dejt! ;-)

Matmissbruk=maktmissbruk

Jag läser en blogg, om sockerberoende. Att läsa den är som att läsa om mig. Det Josefin skriver, det kunde hon ta direkt ur mitt huvud och kopiera in i sin egen blogg. Jag skrev nån gång i en av mina tidigare bloggar att jag inte vill känna att jag censurerar mig själv i mitt skrivande. Att jag vill kunna berätta om både det dåliga och det som är bra. Och jag censurerar mig absolut inte. Det finns bara ett ämne som jag förträngt att skriva om. På grund av skuld. På grund av skam. På grund av samvete. Igår såg jag Jonas Gardell i en intervju och succen med Torka inga tårar. Jag grät nästan hela intervjun. Jag kan faktiskt känna igen mig i mkt av det han säger. Fast i mitt fall handlar det om ett missbruk istället för en sexualitet. För mig handlar det om ett matmissbruk. Ett sockermissbruk. Ett maktmissbruk.
Sen kollade jag Josefins blogg och fick mig ännu en tankeställare. Igen. Så länge jag väljer att inte prata om mina problem, i bloggen, med maken med mamma eller på ett anonymt papper så erkänner jag inte min historia. Erkänner jag inte min historia så lär jag mig den inte. Och lär jag mig den inte, ja då jag kan heller inte förändra framtiden. Min egen framtid. Jag lämnade för första gången en kommentar i Josefins blogg. Det var ett första steg. Att lägga ut kommentaren i min egen blogg nu, det blir ett andra steg.

Här kommer den:

Läste om ditt val i helgen. Och precis som du, så har jag gjort tusentals gånger. Jag lever även med ett matmissbruk ihop med mitt sockerberoende och jag kommer ihåg när det var som värst så köpte jag alltid dubbelt av allt för att ingen skulle misstänka nåt. Dubbla pizzor, dubbla godispåsar, dubbla hamburgare och dubbla drickor. Jag smällde i mig det så fort att man inte hann känna ett uns smak, allt för att hinna före det dåliga samvetet. Jag åt alltid när ingen såg mig, ser dem mig inte äta så tror ju alla att man äter nyttigt! Är hälsomedveten. Sen att jag var extremt överviktig det kunde väl ingen koppla samman med ohälsosamma val eller???

Jag gillar din blogg. Gråter ibland när du kommer för nära. Kämpar mot skammen. Skulden.

Känslan av beroenden, maktlöshet, frustration, ångest med mera har jag svårt att få till i texten i bloggen. Inte för att jag inte kan skriva om det, utan för att skammen och skulden är så fruktansvärt stark än. Och för att jag aldrig nånsin visat mig svag gällande mina beroenden, missbruk och min övervikt! "Anna har alltid varit den där Goa, glada tjejen som alltid verkat så lycklig och nöjd med sig själv!"

Ja, tänk vad lite människor tilläts veta. Och än idag inte får veta...

Jag hoppas jag kommer dit en dag!
Slippa skulden och skammen!

Slippa oroa mig för människors blickar. Oron för att falla tillbaka. Oron för att bli tjock igen. Oron för att drabbas av nya ätstörningar. Oron för att inte bli omtyckt. Oron för att bli ihågkommen som Anna, den där stora tjejen. Oron för att inte orka leka med barnen. oron för att inte känna mig vacker. Oron för att inte gilla mig själv. Oron för... Och för... Och för... Och även för att...

Det var det. Inte så svårt kan tyckas. Inombords mår jag illa. Inte för att jag inte står för det jag nyss skrivit, utan för det att jag ska dela det med er... För att det föder en ny oro, oron för att ni ska tycka att det är fånigt, löjligt, inte värt prata om, självömkan, att jag får skylla mig själv, att... Och att... Och att... Denna ständiga oro... Alltid närvarande, alltid där. Alltid orolig, alltid i vägen.

Idag har jag ju lärt mig att leva, jag mår bra, jag är lycklig. För första gången på så många år. Jag älskar livet. Jag är så tacksam för det jag har. Jag har börjat gilla mig själv, jag tror att jag duger rätt bra. Och jag lär mig, otroligt sakta men säkert, att gilla delar av min kropp. Och kanske är det därför jag är så rädd för att detta kan ändras...kanske är det därför oron gör sig så oefterlängtat påmind emellanåt. Men det kanske inte alltid behöver vara negativt. Kanske oron så småningom kan komma att bli till en medvetenhet som arbetar lite annorlunda...

Svarade wildrose i en kommentar, gav goda råd. Jag står för råden, men det här inlägget blir ett tydligt exempel på hur djupt beroenden sitter i själen, i hjärnan och i hjärtat... Jag vet vad jag säger och jag menar mina råd. Jag anser mig också vara fullt kapabel att ge råd, stötta och hjälpa. Mkt tack vare min egen historia. Men jag måste också erkänna för mig själv att jag bara är en människa. Mänsklig. Och att tankar och känslor ibland inte alltid är de mest realistiska. Jag lär, och försöker leva som jag lär.

Min bästa väninna har/hade en liten liten klisterlapp, knappt synlig på sin badrumsspegel. Den var genomskinlig, med en lite svart text. Det stod "du är vacker" på den. Och varje gång jag var hos henne så kunde jag i efterhand höra de orden långt inne i huvudet, vare sig jag medvetet läst lappen eller inte... Suveränt!

Nu ska jag runda av. Men jag hoppas för min egen skull att jag kommer tillbaka till ämnet... Det är fler än jag som behöver det...

Tack ni som orkat lyssna!

Varför löpning? En repris... Igen...

Löpning!
Så var det det där med löpningen då.
Vet inte riktigt var jag ska börja...

Jag är uppväxt med två föräldrar som har sprungit en del. Av mina minnen av det så är det väl mest hur de såg ut innan och hur de sen såg ut när de kom hem. Och framförallt hur de luktade när de kom hem. De luktade svett! Men inte sån där svett som när man gått instängd i skitiga kläder och blivit varm och sval om vartannat så man tillslut luktade gammal smutsig svett, nej inte den typen av svett. den typen av svett kände jag också ett antal gånger i veckan hemifrån tvättstugan eftersom pappa är fotbollstränare och mer än gärna tvättade matchkläderna hemma (eller mer än gärna lät mamma tvätta matchkläderna hemma).

Nej, det var en sån där ny frisk och "fräsch" svettdoft, som minner om den prestation som man nyss genomfört. En svettdoft som kännetecknar just fräschhet, energi och framförallt hälsa! Den svettdoften har jag hela mitt liv förknippat med något positivt. Och eftersom jag själv inte känner doften av min egen svett när jag har tränat så är det främst deras färg i ansiktet och känslan efteråt som jag strävat efter när jag tränat. För mig har träning alltid inneburit att det ska va svårt. det ska vara tufft och det ska vara jobbigt! Jag gillar känslan av att fullkomligt slita ut mig. Ska jag träna, ja då ska det banne mig vara på riktigt.

I vanliga fall så gillar jag att dansa Zumba, delta i andra typer av klass-träning samt yoga/pilates/qigong mm. Men allvarligt, på en skala... Hur sliten blir man av det?? Så där på riktigt menar jag nu??? Jag menar så man ligger och flämtar efter andan efteråt och verkligen bönar och ber om att "snälla, hjälp mig..." Njae, det sker inte så ofta va... Olika former av pass, typ aerobics, friskis och svettis, gympa, zumba mm mm det har jag deltagit i sedan jag var tonåring. det har varit det som har varit min typ av motion, tillsammans med simning också då såklart.Och till saken hör att jag älskar denna typ av motion!! Och favoriten just nu är zumba. Jag fullkomligt älskar det och har inga som helst planer på att avveckla det, det är liksom min grej!!!

För mig är det bara så att jag ser inte detta som"träning" i den bemärkelsen som jag förut nämnde. För mig är det motion, en fruktansvärt bra effektiv och rolig motion, men inte "träning".

Nu, sedan en tid tillbaka har jag kommit fram till att jag behöver något att utmana mig med. Av flera anledningar. Dels för att kanske kicka igång förbränningen, dels för att hitta tillbaka till de där kickarna av endorfiner och adrenalin som jag faktiskt har upplevt under de perioder när jag faktiskt tränat ganska hårt, dels för att uppleva den där känslan som jag minns från mina föräldrar, dels för att utmana mig själv och dels för att göra ett experiment med mig själv!

Idag kan man läsa om löpning i var och varannan blogg (ja, det är vanligare än lchf!), i tidningar och magasin, på TV, var och varannan bekant/vän/släkting mm håller på med någon form av löpning, det plockar upp olika former av löptävlingar och maraton till höger och vänster, det finns löparskolor, löparkurser, löpforskning i varje hörn man kollar. Och jag anse det inte vara en myt att säga att löpning, ihop med triatlhon/utmaningssporter är den nya trenden. Idag löper/springer/joggar ALLA!!! Och ALLA älskar det!!!

Men det gör INTE jag!!! Tro mig, jag har försökt! Åtskilliga gånger har jag införskaffat nya löpskor i prisklass från 300-1700 kr. Jag har köpt nya fina fräscha kläder. Jag har fixat värsta löparfrisyrerna och jag har banne mig löpt!!! Jag har löpt, jag har sprungit och jag har joggat!!!

Jag vill inget annat än att lära mig löpa, och framförallt så vill jag lära mig att tycka det är kul. Jag vill ha roligt. jag vill älska det, sådär som alla andra älskar det.

I alla tidningar och magasin lyse det rubriker som:

"-Alla kan springa!"
"-Lär dig älska löpning"
"-Ngns löparskola, vi ger dig tipsen!"

Mm mm mm....

Men, jag avskyr det. Inte själva träningen i sig, utan det faktum att det är såååååååååååååå TRÅKIGT!!!!!!!!!!!! Och nu får jag väl be er alla löpare där ute om ursäkt, men jag tycker tyvärr så. jag tycker det är uppriktigt sagt skittråkigt att springa. vare sig det är långt eller kort, snabbt eller långsamt. Jag kan inte hitta någon som helst njutning i det. Och kanske är det just därför det är det som jag gett mig själv som utmaning nu då, att börja träna löpning.

Men den här gången ska det bli annorlunda. Inte sådär som jag gjort förut, att man snörar på sig skorna och börjar springa, fort och långt ett par gånger och sen ge upp för att det var jobbigt eller tråkigt...

Jag har fokuserat på de rubriker som anger att ALLA kan springa, ALLA kan lära sig löpa, ALLA kan lära sig att ÄLSKA löpning!!!

Från och med idag (trots att jag tjyvstartade igårkväll) ska jag hoppa på en utvald löparskola. Det är ett program från en känd löparsajt på nätet. jag har dem på nätet, jag har dem i min iphone och jag har dem fasikens i huvudet dygnet runt. Jag ska göra det här rätt nu, efter alla konstens regler, för oavsett vilken löparskola som jag kollar på så garanterar de, jo just det, de GARANTERAR, att man efter deras program sedan kommer att älska löpning... Eller åtminstone gilla det tillräckligt för att vilja fortsätta med det...

Så, nu har jag alltså valt ut ett program. den första utmaningen står i att jag ska lära mig att tolka själva programmet, för det var ingen lätt match. När jag sedan fixat det så ska jag köra dag ett i min egen löparskola senare ikväll. Tillsammans med löpprogrammet kommer jag också att träna teknik. jag ska alltså träna in den rätta löptekninken samtidigt som jag kör löpprogrammet. Detta för att det också sägs vara en viktigt detalj i löpandet. Idag springer jag med hälarna först och till 99% med blicken i backen och i alldeles för kuperad terräng, för långt och för fort. det vill säga, jag gör tydligen ALLA fel gällande löpning.

Så nu ska tekniken tränas in, det ska ske med framfot, mer höjda knän och kontroll på det bakre benet, benen tätare ihop, på flacktområde (det vill säga uppstart på löpbandet tills tekniken sitter) och med reglerad hastighet (tack löpbandet) efter ett komponerat program av riktiga experter på området. På bestämda dagar, tisdag torsdag och lördag.

Nu ska jag väl kunna lära mig att älska löpning??? Så nu ska väl ändå inget kunna gå fel va??? Jo kanske, jag har inte investerat i vare sig skor eller kläder för utmaningen. Det gamla får duga tills vidare. Men jag lovar, kommer jag att lära mig den här träningsformen, och dessutom lära mig att älska den, då ska jag banne mig investera i ett par nya löpardojor. Ett par neongula från NIKE, sådana som alla os-löpare har... Jajjemänsan! Så är det! Då var det sagt!!!

Experterna hävdar alltså att ALLA kan lära sig löpning, och att ALLA kan lära sig älska löpning.

Jag är som sagt inte övertygad!!!

Men nu är utmaningen i rullning. Jag lovar inga underverk men jag ska ge det ett ärligt försök åtminstone så får vi se vad som händer. Det värsta som kan hända är väl att jag börjar gilla det, att löpa... Och då har väl ändå ingen förlorat något på det...

Så... Rock on!


Hönan Anna kl. 06:14
Dela

Lchf- en repris... Igen...

Nu är det snart ett år sedan jag hoppade på det här med LCHF.

Har faktiskt ändå alltid tyckt att jag levt ett ganska hälsosamt liv innan om man bortser från de där "fusk-kvällarna" som man kunde ha ibland. Men även då så kändes det faktiskt rätt gött med den tanken i bakhuvudet att man visste att man innan en fuskkväll faktiskt hade tränat och sparat på kalorier/points och liksom tjänat ihop till en kväll ute (eller inne för den delen).

Problemet i mitt fall var bara att jag bara blev mer och mer sjuk, ju mer jag skötte mig, oavsett diet eller vad jag förr trodde var "sunt förnuft".

Jag kommer att kopiera in ett äldre inlägg från en annan tidigare blogg om just mitt fall, hur det var att jag bestämde mig. Allt handlar om en fruktansvärt jobbig sjukdom som heter IBS vilken tillsammans med ett sockerberoende gjorde mitt liv till ett mindre helvete, åtminstone de sista åren, mellan min yngste son och dagen då jag började med LCHF.

Min första kamp om vikten började när jag var 13 år och började sjuan. Jag och en tjej som jag umgicks med då fick såklart för oss att vi måste gå ner i vikt. Det bästa sättet att lyckas med det var ju då såklart att sluta äta. Resultatet var slående. Tänk att så snabbt kunna gå ner så otroligt mycket i vikt. Och egentligen utan att det behövdes. Jag kanske hade mer former och kurvigare kropp än mina klasskompisar, men jag tror inte att jag var överviktig.
Konsekvensen av det hal blev såklart ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Tro det eller ej, men störningen till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Kommer att gå in mer på detta senare.
Räddningen blev lyhörda och uppmärksamma föräldrar från min sida, lärare och mattanter på skolan som insåg det hela ganska snabbt och satte stopp för den akuta fysiska ätstörningen. Den djupt begravda och psykiska ätstörningen fans kvar även om den låg dold ända tills gymnasiet då den blommade ut igen snabbt som en blomma filmad i high-speed.

Sedan dess har jag gått på Viktväktarna i olika omgångar. Jag har räknat kalorier på Viktklubb. Jag har testat GI och jag har satt samman godbitarna från varje diet till en egenkomponerad diet, kallad "sunt förnuft". Jag har aldrig igen svält mig själv genom att sluta äta helt, även om man många gånger snuddat på gränsen, däremot har jag levt med en hetsätnings-störning och ett smygätande, som jag ibland till och med tror att jag dolde för mig själv. Hur korkat det än låter, men jag tror faktiskt det är möjligt, att man verkligen kan smygäta för sig själv.

I alla fall.

För ett år sedan var jag vid ett vägskäl. Fortsätta som jag gjort och bli helt knäckt, eller testa en sista sak, en för mig ny livsstil, att radikalt förändra min kost i förhoppning att rädda magen och med möjligheten att bli av med mitt sockerberoende.

Sagt och gjort, helgen den 2-3 september gjorde jag slag i saken och på den vägen är det. Idag nästan ett år sedan är jag betydligt friskare och piggare. Jag har tappat en del kilon och jag mår som en drottning!

Jag lever idag ett vad jag menar är ett mycket hälsosamt liv.

På ALLA sätt!

Stanna gärna kvar och kolla in den här bloggen ibland så hoppas jag att jag kan komma att ge er lite tips och ideér, recept och länkar till annat inom ämnet som är bra att ha med sig!

Och snälla, ställ frågor och kommentera gärna även här i bloggen. Det kan hjälpa nån annan också!!!

Ha det!

56-kilo! En repris

56-Kilo
Det är en repris, bara för att få allt samlat på samma ställe!!

Det finns en blogg som heter 56-kilo. Jag har läst den några gånger i jakt på lite recept. Det är inte någon blogg som jag innehållsmässigt följer, men titeln på bloggen fick mig att kolla över den vid ett tillfälle och då den skrivs av en tjej som också av hälsoskäl äter enligt lchf så kollade jag in lite recept.
Att bloggens titel, 56 kilo, fick mig intresserad beror på en alldeles speciell anledning.

Tjejen i bloggen började skriva bloggen i sin jakt på kilon. Hon ville gå ner i vikt, ner till 56 kilo närmare bestämt. Har inte läst så ingående men tror hon lyckades. Grattis till hon!!! Bra kämpat!!!
För mig är det tyvärr inte riktigt så, att jag kommit ner till 56 kilo på vågen... Men... Och det är ett STORT men för min del...
Sedan jag blev inskriven på sjukhusets Kvinnoklinik i Karlstad den 23:e november 2009 har jag tappat just 56 kilo i vikt!
Inte enbart med hjälp av lchf, utan med stön och lite blandat. Och en del naturliga orsaker såklart eftersom det ploppat ut två småkillar på dryga 4 kilo styck under loppet av 13 månader. Och det var killar som samlade på sig mycket vätska dessutom.

Men idag är det alltså 56 kilo minus från den dagen, och har varit ganska stabilt på detta sätt länge nu. Har tappat 13 kilo det sista året med lchf, och ni som också testat det vet hur lite det är i proportion till vad som är brukligt med lchf.
Och jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns oerhört tröstlöst och frustrerande att inte lyckas gå ner ett enda gram till trots att både kost och motion sköts till punkt och pricka!!! Jag kan emellanåt bli både arg, ledsen och förbannad.
Men jag ger aldrig upp. Och nu pratar jag inte om kampen mot kilona, utan jag menar kampen om en bättre hälsa!

Jag vet att jag lever betydligt bättre och mer hälsosamt än de flesta runt omkring mig (OBS!!!!!!! nu menar jag utifrån hur jag definierar hälsa!!!! Dvs hälsofördelar med lchf och motion).
Och oavsett, så är jag ju idag en fullt frisk och en välmående trebarnsmamma. Magen är i 90% av alla dagar fullt fungerande och mitt humör är stabilt och betydligt lugnare och även om pms och andra saker fortfarande kan göra sig påminda är det i betydligt mindre utsträckning. Fråga Per!!! Jag har inget sötsug och inte alls så uppblåst som tidigare.
Och om jag så måste gå hela mitt resterande liv med några extra kilon, MEN istället få må som jag gör idag, ja då är det mer än väl värt det!!!
Och inte för att kritisera eller göra skillnad på folk, men jag tror att den här känslan, det är nåt som bara NI som själva lidit av såna magproblem och/eller övervikt kan förstå och relatera till.

Ja, jag ska sluta predika för lchf, igen, det var inte det som inlägget skulle handla om ju...

Hittade en bild för ett tag sen på mig och Viktor. Det är taget på hans ettårsdag, det vill säga i slutet av oktober, nästan precis en månad innan Erik föddes.
Nu förstår jag var Per fick smeknamnet "böllhövve" ifrån!!!!
Bilden sitter på kylskåpet idag. Inte för att avskräcka mig från att smygäta/tröstäta, för det gör jag inte längre, utan helt enkelt för att det fanns en ledig magnet att hänga fast den med.
OCH, såklart, för att påminna Per om att man INTE får kalla sin älskade fru för "böllhövve"!!!!!

Jag bjuder er på bilden, men eftersom jag tycker den är så grotesk och anskrämlig så fick Viktor ställa upp på att ta en ny bild idag, 2,5 år senare. Bjuder på dem också... (bilden är tagen i juni 2012).

Inlägget är en repris från hälsoresan, min andra blogg som jag inte längre kommer in på via tel. Och eftersom även datorn gett upp så blir det till att flytta över en del... Igen...

www.pajverhalsa.blogspot.com
Är länken dit för dem som missat den!
Fast det kanske kvittar nu när jag bara skriver här.. Eller...



onsdag 24 oktober 2012

Sjukstugan, träning och bläckfiskar!

Imorse var en lugn morgon. En sån där morgon som man bara drömmer om. Allt flöt på fint, vi hade god tidsmarginal vid varje moment och därmed också vid avresa mot dagis. Vi hade matro vid frukost, kom ihåg ryggsäcken till Viktor OCH vi kom ihåg att lägga i både banan och vattenflaska inför veckans skogstur, Erik protesterade inte ett dugg över att inte få sin ryggsäck packad och tillåtelse att delta på utflykten.

Morgonen var som en reklamfilm. Nästan så jag skulle spetsat till det med att dra förklädet på mig, öppna fönstret och polera hemmet med Ajax också. Men jag hindrade mig.

Tror det var Eriks fråga som fick mig tillbaka till verkligheten igen under frukosten.

"- vet du varför jag gick upp och sov hos er förra natten?"

Ja, nu säger ju inte han det på det sättet då eftersom alla r blir utbytta mot L eller J, så han sa väl nåt i stil med:

"- vet du vajjför ja gick opp sova i ejan säng i föjja natten?"

Ja ni ser, han har inte kopplat grammatiken heller än, men det kommer.

Att det gjorde mig så förvånad att han frågade beror helt enkelt på att det inte verkar vara nåt som han reflekterar över. Det är ju som om det är hans säng också, det liksom faller sig så naturligt för honom att han ska vara i vår säng, även om inte jag och maken hittat den logiken nånstans.

Han ville att jag skulle fråga honom om varför, och han gav mig ett svar:

"- dä ä bläckfiskajana"

Öhhh va??? Bläckfiskar??? Jo, så är det. Precis när alla krokodiler verkar ha lämnat Näs, ja då vågar dem sig fram bläckfiskarna. Så nu när han erkänt det så är väl frågan hur länge det dröjer innan jag är uppe och harpunerar bläckfiskar om nätterna. Jag inbillar mig ändå att den nattliga jakten är enklare än att jaga krokodiler. Eller??? Det måste väl räcka med en harpun eller nåt???

Idag blev det ingen zumba. Det blev ett löppass. Det sista på vecka 9. Och nj är det alltså bara tre veckor kvar av programmet. Har insett att jag inte håller samma höga tempo som de som gjort passet, men jag genomför det iaf. Tror de kör programmet anpassat på 10 km i timmen eftersom de springer 5 km på 30 min. Jag ligger på ett tempo på ca 8 km/Tim. Vilket är en kombination av att jag har fel sorts skor på mig och det känns nu när jag kommit upp i lite längre distanser, och att det var så hemskt att springa snabbt på löpbandet.

Idag blev det:

Power Walk: 2 min
Löpning: 20 min
Power Walk: 5 min

Och jag tyckte det gick sååå lätt idag! Idag var det kul att springa. Första gången på 9 fullgjorda veckor! Kan det månne vara ett steg mot ett förändrat tänk kanske???

Nästa pass är vecka 10!


Fick hämta hem äldste sonen idag från skolan också. Var yr imorse, gick över i huvudvärk, feber, halsont och kraftigt snorig, vilket gjorde honom trött och illamående. Så tänker han kör några sjukdagar innan höstlovet. Bättre det så han är frisk till nästa fredag så han kan vara med på skolans halloween party. Dräkt är redan inhandlad!

Trevlig kväll!


tisdag 23 oktober 2012

En bra dag...

... Var det väl kanske inte alls igår.

Spänningshuvudvärk hela dagen. Där fick jag verkligen för mina synder!

Per hade migrän! Första gången han haft ett migränanfall sen jag träffat honom som han inte behövde göra toaletten sällskap! Bra där!

Fick hem en felbeställd order från zbh. Egentligen inget som spelar så otroligt stor roll. Det är bara så träligt med returer och nybeställningar. Och så kostar det extra pengar dessutom. Ilandsproblem, men likväl ett problem.

Felbeställning av jultidningar!

Avloppsdoften tillbaka!

Säsongsavslutningen av Hollywoodfruar!

Inte laddat ungarnas tandborstar, vare sig till morgonen eller kvällen.

Viktor smakade på mitt hembakade lchf-sesambröd och kräktes!

Hela personalgruppen på Arvika kommun var borta så jag fick inte svar på om lönen är godkänd... Likaså ett ilandsproblem, jag har ju ett jobb!

Viktor ska fortfarande inte ha kalas!

Viktor har fortfarande fingrarna i mun!

Det går inte sätta in nån födelsedagsannons i tidningen för vår superduper kille! Varför??? Datorn har ju pajat fullkomligt och via tel kunde inga bilder läggas upp! Ja, men gå dit då och lämna in en bild! Ja det hade jag kunnat göra... OM jag hade haft nån bild att ta med mig!!!! Allt äg ju så jädra hightec här hemma att det inte finns en enda någorlunda nytagen bild på nån av ungarna här hemma!!! Smarta där!!

Så, hur gör vi nu då???


Puhh!

Bara att skriva ordet Puhh i rubriken tog mig flera försök idag... Det är körigt nu, eller vad man ska kalla det. Det är ju inte körigt som i stressigt och mycket att göra. Utan mest körigt på ett kaotiskt plan. På ett ouppfostrat plan. På ett trotsigt plan.

Vi har ju som sagt en hormonfylld tween som vi försöker få att se världen lite mindre fyrkantigt (tv, dvd, dator, iPhone och tv-spels fyrkantig). Det är en tuff uppgift kan jag lova. Hur har ni andra det med dator/tv mm-användning och era lite äldre barn?? Hur umgås de med er? Med datorn? Med kompisar? Mm mm mm.., vi tycker det är ett stort problem men vette sjuttsikens hur det kan lösas.

Vi har en blivande treåring som har flippat ut fullkomligt. Jag och maken sa idag att vi kommer ihåg hur vi redan när han föddes sa att detta kommer inte gå som en dans på rosor, livet med lille E, alltså. Det var nåt i hans blick som bara strålade "djävulskap", galenskap och fullkomligt "skitunge". Och sen dess har han gjort skäl för blicken, och det är ju synd att påstå att det börjar lindras.. Nej, det blir värre för varje dag som går. Han är liksom bara ett sånt barn som bara är sååå.. Ja jag vet inte riktigt vad vi ska kalla honom.. Han är helt enkelt galet underbar! Lite körig, men fullkomligt underbar! Lite kaosartad, men otroligt underbar.
(märker ni hur jag balanserar???)

Sen har vi vår knasige lille värmländske farbror som på lördag fyller 4 år! Och det ska vi fira!!!! Jisses vilket kalas vi ska ha för honom!!! Eller??? Hur var det nu??? Nej, just det ja, vi skulle ju inte ha nåt kalas. Alls!!! Det har nämligen den blivande fyraåringen bestämt. Helt själv. Vare sig vi i familjen, mor-och farföräldrar eller kompisar får ha kalas för honom! Så det så! Men tårta ska han ha. Och paket. Men inte kalas. Alltså, jag är inget matematiskt geni, men hur fasen ska vi få ihop den ekvationen??? Framförallt om vi lägger till att det faktiskt finns föräldrar och mor- och farföräldrar som faktiskt vill fira denna lille farbrorn?? Hjälp?

Dessutom ska det slutas med fingrar nu när han fyller 4. Order från tandläkare och önskan ifrån oss vuxna. Big Time!!! Vår lille farbror har ingen napp, har heller aldrig haft. Istället suger han på två fingrar, ungefär som på tummen. Pekfinger och långfinger. Men nu ska alltså detta slutas med. På lördag. Snabbt och effektivt! Svägerskan efterlyste hjälp till napp-avvägning. Jag är nästan beredd att betala ut hittelön till den som kan komma med tips och idéer, nej, jag vill ha LÖSNINGEN, den kan jag betala för! Hur sjutton får vi honom att sluta med det, med fingrarna????!!!!!

Nu är det klart!

Jag är Arvika Kommuns nya Konsumentrådgivare/ budget- och skuldrådgivare.

Jag har fått ett kontor. Ett eget kontor. Egna arbetskollegor och en egen chef. Jag ingår numer i ett team, en enhet och en förvaltning.

Har varit inne idag och kollat på kontoret. Fått en alldeles ny dator. Hälsat på min närmaste chef och kollega och känt av stämningen lite. Nästa gång jag ska dit ska jag hämta mina nya nycklar. Gången efter där ska jag göra min första dag på jobbet. Det som är så naturligt och givet för så många av er. För mig blir det stort. Och jag älskar det redan. Det känns så bra bara.

Igår stod jag och maken på Bergviks köpcenter. Jag tog tag i en almanacka och skämtade om att jag behövde nog köpa mig en nu när jag helt plötsligt gått ansvar, saker att göra och ställen att vara på. Möten. Klienter. Kurser. Ja allt möjligt...

Per skämtade tillbaka och sa att det kanske finns som löneförmån inom kommunen, att få en almanacka.

Han hade rätt. Så när almanackan idag på jobbet sträcktes över till mig kändes det fantastiskt för mig. Samtidigt höll jag på att bryta ut i gapskratt.

Från och med första december kommer det att förändras så mycket för mig, samtidigt som allt tuffar på som vanligt.

Det är en surrealistisk känsla. Och jag njuter av varje sekund. Nu finns det mer än julen att se fram emot i slutet av året...

Jihaaaaa!!!

måndag 22 oktober 2012

Real Life

Händer. Mina händer. Det är det som veckans Real Life handlar om.


"Frågeställningexempel:
- Får vi se på dina händer?
- Vad känner du inför dina?
- Någon speciallitet med dem?
- Något minne, historia, anekdot, kompisanknytning?
- Kan de göra något speciellt?
- Och ÄR det viktigt med fina/vackra/välvårdare/fixade händer?"

Mer information om Real Life finns på yohannas blogg.

När jag var yngre satsade jag hela min gymnasietid på mina händer. Typ. Jag gick då på ett teckenspråksgymnasium. I det läget är såklart händerna viktiga. Men jag har nog aldrig uppfattat dem som viktiga.
Tills jag fick barn. Jisses vad mycket vi använder våra händer, och vad jobbigt det är när händerna inte räcker till.

Jag har varit en pendlare vad gäller vikten. Och är det nåt jag alltid tyckt varit de samma så är det händerna, och fötterna. Det spelar ingen roll hur mycket kilon som läggs till eller dras av från kroppen, de är alltid desamma.

Oh, vad fel jag haft. Men det märkte jag inte förrän jag började bli av med alla extra-kilon efter sista graviditeten. Ni som känner mig vet ju att det kämpats bort 56 kilo sen tre år tillbaka, och nu märks det. Framförallt på händer och fötter!!

Min vigsel-och förlovningsring har blivit så stora att de tappas om jag har dem med på träning eller drar av mig vantar mm. Ändå är förlovningsringen redan justerad och anpassad en gång... Och jag känner mig såååå naken, ensam och konstig utan mina ringar på handen...

Men jag tycker nog inget speciellt om mina händer. Jag tycker om händer. Det finns inget bättre än min mans händer. Och tror han är ganska så nöjd över mina med!

Jag är inte så kinkig med manikyr och så, men det ska vara rena händer och naglar. Inga sorgeränder om inte man kommer direkt från trädgården eller annat arbete...

En låt som jag och min rumskompis på gymnasiet lyssnade mycket på hette just Hands, med Jewel.

Fin text.

"My hands are small I know, but they not yours they are My own..."

Det ligger en stor symbolik i texten och det gillar jag...

Jag fick ett brev...

... På posten idag. Eller mer som ett kuvert fast i paketformat.

Det var från Justin Bieber.
När jag berättade för min man att jag fått ett brev av Justin Bieber pustade han ut lite grann...

Men, det var ju till mig, personligen, från honom, hela vägen från USA till lilla Näs...

Det måste ju betyda nåt!

Jag drog i och sa att det faktiskt hade stått att det var till mig, den underbaraste kvinna han nånsin träffat (!!!????!!!!???).

Nu pustade han ut ännu mer.
Kostade till och med på sig ett leende, med ljud.

Ah, men jag är verkligen inte ett dugg orolig! Inte alls, skrattade han.

Nähä, sa jag. Inte ens om det varit från Brucan eller?????

Men där ser ni, där erkände han! Hade brevet varit från Brucan (Bruce Willis alltså) ja då hade maken varit oroli. Mycket orolig.
Med all rätt!!!

"- han är ju stark också den jäveln!!!"
Sa Per.

Mmm, sa jag... Lite drömmande...

Träning

Idag blev det efter några dagars uppehåll pga fredagsmys som fsktiskt var riktigt mysigt med barnen, möhippa med tjejerna och dagen efter tillsammans med tv:n och soffan!

Men idag var jag då tillbaka på banan igen.

Power walk: 2 min
Löpning: 10 min
Power walk: 2 min
Löpning: 9 min
Power walk: 1 min

Imorgon satsar jag på pass nr två så jag blir klar med vecka 9. Och får starta upp vecka 10 och därmed fortfarande bara ligga en vecka efter i programmet.

Drömmar är ju bra eller hur?

Skickar med en bild på mig och min kompis! Idag kollade vi på SOS 112 på liv och död...

söndag 21 oktober 2012

En blomma

Jag fick en blomma i fredags.
Av min man.
Det hör absolut inte till vanligheterna, men lite trevligt är det allt de gånger det inträffat.
Att han inte är van att köpa blommor till mig kunde man lätt förstå när han nån timme efter att jag fått blommorna kommer och smyger upp bakom mig och frågar:

"- vad tycker du om rosor?"
"- är rosa snyggt?"

Ja du mister, trodde vi avverkat dessa frågor under dejting-perioden för flera år sen, men ok, vi kör en favorit i repris.

Förr var rosor min favorit blomma. Men nu gillar jag lite blandat, liljor orkidéer mm. Främst gillar jag vita blommor. Men det är snyggt att bryta av med nåt och då är väl rosa ett bra alternativ..

Jag älskade blommorna. Jag älskade gesten. Jag älskade tanken. Jag älskar min man. Och jag älskar presentkortet som följde med blommorna, till frisören!!!

Nu ska här klippas och shoppas kläder inför arbetspremiären.
Det har inte riktigt sjunkit in att jag faktiskt fått jobbet än, men på tisdag är det dags för löneförhandling och att skriva papper så visst händer det, på riktigt!!!

Go söndag på er!

Möhippa, slottsweekend och tak

Igår var en av de bästa dagarna på länge. Lagom till lunch kidnappade vi en av mina absolut bästa vänner. Det var dags för möhippa, eller fruhippa kanske man säger när de faktiskt redan hunnit gifta sig.

Det blev lunch på hotellet, spa med bubbel och ansiktsbehandling toppat med värmeexplosion...

Vi avslutade med räkor, vin och en jädra massa tjöt om både smått och stort. Och det var absolut så himla välbehövligt för flera av oss på olika sätt att komma iväg och göra det här...

Om det känns idag???
Mmmm......

I somras kunde man delta i en "tävling" som Aftonbladet hade. Köp 20 tidningar i aug månad så får ni ett dygn på ett slott/herrgård för två personer. Augusti är en bra månad för oss, då har vi semester och då köper vi en del tidningar så självklart skickade vi in och fick en övernattning hemskickad förra veckan. Vi har typ 20 olika ställen att välja på och nu har vi kommit ner till fyra alternativ. Men väg behöver vi hjälp.

1. Södertuna slott
2. Gripsholms gästgiveri (eller herrgård)
3. Tanums gästgiveri (eller herrgård)
4. Thorskogs slott

HJÄLP!!! Vilket ska vi välja och varför?????

Vi ska byta taket uppe i hallen där vi håller på att bygga garderob. Vi har haft en del tak-bekymmer i en del andra rum som vi grejat med och fortfarande en outredd konflikt angående taket i tv-rummet. För mig är det ouppklarat, Per har definitivt gått vidare... Vi ska se hur det blir med den saken...
Vi lyckades dock enas om ett tak tillslut, det blev inte som jag ville då taket inte fanns kvar i sortimentet längre men det blev det som jag inte ville ha minst iaf... En kompromiss helt enkelt.. Igen...

Nu ska jag gå tillbaka och slänga mig i soffan igen, nu har jag suttit vertikalt länge nog känns det som.

Hoppas ni andra också haft en underbar helg!

fredag 19 oktober 2012

Vecka 9

Ja, den är påbörjad nu iaf, även om det egentligen är vecka 10 som ska köras nu. Men med pauser pga hektiska veckor varvat med sjukdom så har tiden inte riktigt räckt till. Sen hjälpte det väl inte att jag gick ner från tre till två pass i veckan de veckor jag kör två zumba-pass.

Körde sista passet på vecka åtta i tisdags;

Power walk: 2 min
Löpning: 16 min
Power walk 5 min

Igår blev det iaf dag ett, vecka nio.

Power walk: 2 min
Löpning: 9 min
Power walk: 2 min
Löpning: 8 min
Power walk: 1 min

Det tar sig sa pyromanen!

Självklart blev det den sedvanliga stretchen och ett av passen fick sällskap av ett styrkepass i miniformat också!

Ha det!

En sån dag...

Idag är en sån dag då jag lika gärna kunnat stanna i sängen hela dan. Dra täcket upp till öronen och varva en god bok med lite slötittande på tv.

Sömnen har varit dålig. Igen...

Ingen motivation till sociologi-uppgiften. Igen...

Äldste sonen börjar tydligen bli sjuk han också, igen...

Datorn har pajat! Igen...

En mus springer ut och in vid diskmaskinen. Igen... (så äckligt...)

Ett berg av tvätt som ska vikas väntar. Igen...

Ett annat berg av tvätt som ska tvättas väntar. Igen...

Vädret.. Ja vad ska man säga... Igen...

I hela huset står kartonger med jultidningar, kakor som ska delas ut efter försäljningen, grejer som ska ut till "loppisen"... Igen...

Måste städa! Igen...
Jag gillar inte att städa. Och den av mina fyra hus-karlar som inte lärt sig stoppa ner snoppen i toan ska jag söka upp och ha ett snack med... Igen...

Måste storhandla. Igen...

Och så är det ledig dag med smågrabbarna! (Det var väl det positiva idag det).

Men, det är bara att ta sig i kragen, andas lugnt ett par gånger och facea verkligheten! Det finns ju en del positiva saker som väntar där framme i horisonten!!

Ha en go fredag!

onsdag 17 oktober 2012

Klockan 13.06

Ja, det var då samtalet kom. Det där lilla samtalet jag väntat så på.
Samtalet som än en gång skulle kunna komma att innebära stora förändringar, för mig, för barnen, för Per. För oss alla.

Och det blev så... Stora förändringar. En helt ny vardag. För oss alla. Men främst för mig och barnen kanske. Jag har ju sedan 2006 pluggat. Jobbade terminsåret 2011-2012 med ett jobb som innebar att jag helt och håller la mitt eget schema. Fördelen med att vara arbetslös kanske. Vilket då innebar både halvdagar och hela lediga dagar hemma med barnen. Samt lediga lov med skolpojken.

Men från och med 1 dec kommer detta att förändras. Radikalt!

Jag har fått ett jobb!!! Alltså, ett RIKTIGT jobb.
Inte mitt första jobb, jag har ett ganska långt cv, men det är det första jobbet som jag faktiskt är utbildad för.

Efter 5,5 år på universitetet, en politices kandidatexamen och med ett fett studielån samt ett år av arbetslöshet så har jag äntligen nått mitt mål!!!

Och det känns nervöst. Herregud, det första jag gjorde efter samtalet var att springa in i tvättstugan och byta kläder!!! Det är en reaktion som heter duga kan jag lova. Men i och med det så kom jag ju på att jag måste shoppa! En helt ny arbetsgarderob måste köpas in. Per tyckte att vi nyss gjort det, på Ikea, men ok jag bjuder på den, jag måste ju ha nåt att fylla själva garderoben med! En helt ny hörngarderob ska bli min working-closet!

Men det är inte bara nervöst, det är otroligt förväntansfull också. Och förbaskat roligt!!!!
Jag längtar. Räknar ner dagarna. Men kommer att njuta järnet av de här sista dagarna innan mitt liv som anställd börjar.

Ahhh! Om ni visste hur underbart det här är! Hur fantastiskt det känns. Hur lycklig jag är... Idag var bara en sån där dag som jag hoppas jag aldrig glömmer. Tacksamhet. För alla runtomkring mig. Tacksamhet. För allt jag har. Tacksamhet.




Även om jag nyss upptäckte att vare sig Dallas eller Grey's går på tv idag!!!!!


Strax efter 12....

Klockan är strax efter 12. Nu har de flesta företag och förvaltningar lunch. Det brukar också innebära att halva arbetsdagen är avklarad när de kommer tillbaka till kontoren.

Jag sitter hemma. Och väntar. Jag väntar och väntar. Och väntan får mig att må så dåligt. Stress, nervös, oro, illamående, glädje, hopp, förtvivlan, lugn och frustration.

Alla känslor blandas i en riktig cocktail samtidigt som de attackerar med full kraft en och en vid olika tillfällen.
Väntan är förjävligt. Den kommer få mig att snart gå upp i molekyler.

"- Nästa vecka!"

Det är nu den är, nästa vecka, det är den veckan som är nu. Och enligt mina beräkningar har i och med lunchtiden idag precis halva veckan nu gått. Då borde det rimligtvis bara vara lika länge kvar att vänta, maximum...

Jag väntar väl ett tag till då...

Suck!

När barnen är borta...

Med barn i skolan och på dagis är det meningen att jag ska göra en massa vettiga saker. Plugga, städa, tvätta, laga mat, handla mm mm... Och det gör jag... Oftast... Men idag har jag inte alls haft lust att göra nånting alls... Körde visserligen två maskiner med tvätt men då var de minsta fortfarande kvar hemma så det räknas väl inte som den där kvalitetstiden som vi ofrivilliga hemmafruar har mitt på dan...

Idag tog jag en paus ifrån alltihop, jag har idag bara suttit rakt upp och ner i soffan! Kollat Malou, Army Wives, Hem till Gården... Utanför vräker regnet fortfarande ner så jag har inte ett dugg dåligt samvete heller.

Jag gjorde dock ett försök till att ställa allt tillrätta med mini-me efter fadäsen med den fula tröjan imorse. Jag har försökt laga hans snuttefilt. Ja, jag vet att jag är ute på fruktansvärt tunn is här nu men för honom är tvättlappen viktigare än själva snutten och nu inatt så hade tvättlappen nötts av och hängde i en liten trasa.

Schägg/schäck som han själv säger om tvättlappen är väl knappast så go och lätt att snosa på om den inte sitter förankrad i nåt så därför tog jag ett initiativ att sätta fast den igen.

Nu sitter den på plats iaf, frågan är väl bara hur länge med mina sy-kunskaper!

tisdag 16 oktober 2012

Morgonkonflikter

Jag städade igår. Var nöjd med resultatet. Det är inte så lätt att städa när de två små är hemma eftersom de oftast går på ett band bakom och drar ut minst tre av de två saker jag nyss städat bort. Men igår gick det bra. Jag städade och de höll sig undan.

Idag kom jag ner och möttes av en syn jag dock inte kände igen. Hallen! Den var nystädad igår, idag såg den ut såhär????? Har jag missat nåt eller??? Kom det en tornado förbi inatt? Jag vet att det riktigt vräker ner regn ute men det verkar tämligen vindstilla. Det är ju löjligt ju... Det var städat, man sover en stund och sen...

Lilla mini-me då... Vi har alltid nån konflikt på morgonen, jag och barnen... Det kan vara allt ifrån att mjölken är slut, gympabyxorna inte är tvättade till att man inte ska till dagis eller att man ska ha skjuts för att det regnar...

Idag gällde konflikten mini-me och klädvalet. Ja jag fattar inte hur jag tänkte riktigt, när jag tog fram en tröja som jag upprepade gånger nu på morgonen fått förklarat är såååå fuuuuuul!!!!

Nej Anna, gör om gör rätt! Att ta fram fula kläder till utseende fixerade tvååringar funkar inte. Framförallt inte när det är dinosaurier och fräscha färger på... Det vinner man inga årets-morsa priser på!!!

Det slutade med att mamman flydde in på toa och tvååringen fick ta fram tröja själv!

Träning och jul!

Det blev ett löppass idag. Medan mannen står och reglar tak med sällskap av alla barnen tog jag mig an löpbandet. Var lite kämpigt ett tag... I halsen... Den var torr och narig kändes det som. Så även om jag inte ramlat omkull i nån direkt sjuka än så verkar det dock som om det ändå är nåt vajs i kroppen. Passet gick bra iaf. Körde ett set med arm, mage och rygg efteråt och nu känns kvällen mycket bättre!

Vi har börjat planera inför jul här hemma också. Har ni också det?
För några dagar sen bestämde vi iaf var vi ska fira jul. Det är alltid ett krux det där, i säkert alla familjer. Jag och min man är också mycket olika i hur vi är vana att fira jul och vad vi själva tycker om julen.

Jag är inte så mkt för traditioner var jag tänkt att säga nu, men himmel vad jag hade ljugit er rakt upp i ansiktet då. Det är ju precis tvärtom. Sedan jag fick barn framförallt så har traditioner blivit än mer viktiga. Kanske inte i den mån att det alltid måste vara likadant, men absolut i den mån att vissa saker helt enkelt ska firas och kommas ihåg.

Julen däremot har alltid varit viktig. Viktigast. Störst. Bäst. Jag är en riktig jul-nörd!!! Och jäkligt stolt över det också. Jag tror att en del av det bottnar i att jag är uppvuxen i en riktig kärnfamilj, där både föräldrar syskon och far/mor-föräldrar varit med på julafton varje år. Och att vi varit på samma ställe varje år, hos mina föräldrar. De började med den traditionen när de fick min storebror för att slippa flänga runt på jul med barnen.

Mamma är också skilsmässobarn. Precis som maken och har därför varit vana att flacka omkring. För Per spelar det egentligen inte någon roll var vi firar jul, vilket för mig är helsnurrigt, men jag kan förstå hur han menar. Han har aldrig firat på samma sätt på samma ställe år efter år. Oregelbundenheten är det som är vant för honom. För mig är det tvärtom sånär som intill klockan. Alla aktiviteter har sin tid.

Sen vi fick barn har vi sagt att det bästa är att vara hemma. Låta andra som vill fira med oss komma hit. Precis så som mina föräldrar bestämde. Men att bryta traditioner tar tid och än så länge har vi inte firat här. Om man bortser från för två år sen när vi faktiskt skulle fira här men då vi alla i familjen bestämde oss för att ligga och kräkas istället! Då var det inte många som vågade sig hit... Förutom Tomten då förstås, som vi hörde på ryktesvägar låg och kräktes själv ett par dar senare ihop med make samt övriga julfirare! Hoppsan!

Och alla säger varje år att vi ska skaffa oss egna traditioner på jul. Mmm det är liksom det vi försöker göra men som sagt, än har ingen kommit hit för att fira utan vi åker fortfarande bort på jul. Det tar tydligen tid att bryta på inarbetade traditioner, och jag som trodde jag var värst... Där ser man!

Ja, men huvudsaken för oss är att slippa flacka iaf. Ett firande på en och samma plats på julafton. Sen kan man fira "lilla julafton", "julafton dagen efter", "sena julafton" mm mm efter hand.

Så eftersom vi redan bestämt hur vi ska göra på jul i år (kommer säkert att ändras mins tio gånger till beroende på hur medgörliga/omedgörliga alla andra är) så är vårt största krux just nu julklappar!

Barnens julklappar????
Tips mottages med nöje!
Nästan så jag är beredd att ge en hittelön till den som hjälper oss med julklappen till 11-åringen!
Till 11-åringen är vi faktiskt verkligen desperata i jakten på bra julklappar. Helst sånt som inte har med data/tv/tv-spel att göra...

Snälla hjälp!!!!!!!