Matmissbruk=maktmissbruk

Jag läser en blogg, om sockerberoende. Att läsa den är som att läsa om mig. Det Josefin skriver, det kunde hon ta direkt ur mitt huvud och kopiera in i sin egen blogg. Jag skrev nån gång i en av mina tidigare bloggar att jag inte vill känna att jag censurerar mig själv i mitt skrivande. Att jag vill kunna berätta om både det dåliga och det som är bra. Och jag censurerar mig absolut inte. Det finns bara ett ämne som jag förträngt att skriva om. På grund av skuld. På grund av skam. På grund av samvete. Igår såg jag Jonas Gardell i en intervju och succen med Torka inga tårar. Jag grät nästan hela intervjun. Jag kan faktiskt känna igen mig i mkt av det han säger. Fast i mitt fall handlar det om ett missbruk istället för en sexualitet. För mig handlar det om ett matmissbruk. Ett sockermissbruk. Ett maktmissbruk.
Sen kollade jag Josefins blogg och fick mig ännu en tankeställare. Igen. Så länge jag väljer att inte prata om mina problem, i bloggen, med maken med mamma eller på ett anonymt papper så erkänner jag inte min historia. Erkänner jag inte min historia så lär jag mig den inte. Och lär jag mig den inte, ja då jag kan heller inte förändra framtiden. Min egen framtid. Jag lämnade för första gången en kommentar i Josefins blogg. Det var ett första steg. Att lägga ut kommentaren i min egen blogg nu, det blir ett andra steg.

Här kommer den:

Läste om ditt val i helgen. Och precis som du, så har jag gjort tusentals gånger. Jag lever även med ett matmissbruk ihop med mitt sockerberoende och jag kommer ihåg när det var som värst så köpte jag alltid dubbelt av allt för att ingen skulle misstänka nåt. Dubbla pizzor, dubbla godispåsar, dubbla hamburgare och dubbla drickor. Jag smällde i mig det så fort att man inte hann känna ett uns smak, allt för att hinna före det dåliga samvetet. Jag åt alltid när ingen såg mig, ser dem mig inte äta så tror ju alla att man äter nyttigt! Är hälsomedveten. Sen att jag var extremt överviktig det kunde väl ingen koppla samman med ohälsosamma val eller???

Jag gillar din blogg. Gråter ibland när du kommer för nära. Kämpar mot skammen. Skulden.

Känslan av beroenden, maktlöshet, frustration, ångest med mera har jag svårt att få till i texten i bloggen. Inte för att jag inte kan skriva om det, utan för att skammen och skulden är så fruktansvärt stark än. Och för att jag aldrig nånsin visat mig svag gällande mina beroenden, missbruk och min övervikt! "Anna har alltid varit den där Goa, glada tjejen som alltid verkat så lycklig och nöjd med sig själv!"

Ja, tänk vad lite människor tilläts veta. Och än idag inte får veta...

Jag hoppas jag kommer dit en dag!
Slippa skulden och skammen!

Slippa oroa mig för människors blickar. Oron för att falla tillbaka. Oron för att bli tjock igen. Oron för att drabbas av nya ätstörningar. Oron för att inte bli omtyckt. Oron för att bli ihågkommen som Anna, den där stora tjejen. Oron för att inte orka leka med barnen. oron för att inte känna mig vacker. Oron för att inte gilla mig själv. Oron för... Och för... Och för... Och även för att...

Det var det. Inte så svårt kan tyckas. Inombords mår jag illa. Inte för att jag inte står för det jag nyss skrivit, utan för det att jag ska dela det med er... För att det föder en ny oro, oron för att ni ska tycka att det är fånigt, löjligt, inte värt prata om, självömkan, att jag får skylla mig själv, att... Och att... Och att... Denna ständiga oro... Alltid närvarande, alltid där. Alltid orolig, alltid i vägen.

Idag har jag ju lärt mig att leva, jag mår bra, jag är lycklig. För första gången på så många år. Jag älskar livet. Jag är så tacksam för det jag har. Jag har börjat gilla mig själv, jag tror att jag duger rätt bra. Och jag lär mig, otroligt sakta men säkert, att gilla delar av min kropp. Och kanske är det därför jag är så rädd för att detta kan ändras...kanske är det därför oron gör sig så oefterlängtat påmind emellanåt. Men det kanske inte alltid behöver vara negativt. Kanske oron så småningom kan komma att bli till en medvetenhet som arbetar lite annorlunda...

Svarade wildrose i en kommentar, gav goda råd. Jag står för råden, men det här inlägget blir ett tydligt exempel på hur djupt beroenden sitter i själen, i hjärnan och i hjärtat... Jag vet vad jag säger och jag menar mina råd. Jag anser mig också vara fullt kapabel att ge råd, stötta och hjälpa. Mkt tack vare min egen historia. Men jag måste också erkänna för mig själv att jag bara är en människa. Mänsklig. Och att tankar och känslor ibland inte alltid är de mest realistiska. Jag lär, och försöker leva som jag lär.

Min bästa väninna har/hade en liten liten klisterlapp, knappt synlig på sin badrumsspegel. Den var genomskinlig, med en lite svart text. Det stod "du är vacker" på den. Och varje gång jag var hos henne så kunde jag i efterhand höra de orden långt inne i huvudet, vare sig jag medvetet läst lappen eller inte... Suveränt!

Nu ska jag runda av. Men jag hoppas för min egen skull att jag kommer tillbaka till ämnet... Det är fler än jag som behöver det...

Tack ni som orkat lyssna!