Real Life

Nu är jag nyfiken på:
- Vad använder ni för fortskaffningsmedel i er familj?
- Hur kommer det sig?
- Finns det någon historia bakom tillkomsten?
- Några andra anekdoter om fortskaffningsmedel som du råkat ut för?
- Och VAD för fortskaffninsmedel drömmer du om?


Jahapp!
Känns som ett ämne som borde komma sig väldigt naturligt det här... Eftersom jag bor i en fordons-tokig familj!

Jaja så här är det iaf...

Jag och Per blev tillsammans i juni 2007 och det var där min fortskaffningshistoria också tog sin början. Då hade jag haft körkort i drygt ett år ( ja jag vet att jag var sjukt sen men jag ville verkligen inte köra bil innan). Då körde jag mest min mormors gamla skruttiga blåa Ford fiesta. Det var knappt den höll ihop, än mindre gick att köra, men jisses vad jag älskade den bilen!!! Och nu kan alla släktingar snabbt glömma bort det där sista uttalandet!!!!!

Mormor gjorde sig av med den bilen ungefär samtidigt som jag flyttade ut till Per på landet. Innan bodde jag nästan mitt i stan och behövde ingen egen bil men nu blev det tydligen en förutsättning för att kunna klara sig.

Min första egna bil var en vit Nissan primera. Köpt på en parkering i Årjäng, sent en vinterkväll, kolsvart ute och iskallt. Vi typ bara betalade och stack hem. Bilens skick var ungefär som mormors fiesta.

Den blev inte kvar så länge. Den såldes och jag köpte en Saab 9000, hur ful som helst! Samtidigt hade vi två röda Saab 900-9000(?) som var snäppet värre...

Sen blev det;
Saab 9-5 (sycen-den saknar jag så enormt!)
Chrysler Voyager (även denna är saknad starkt, den sk partybilen enligt J),
Saab 9-5
Ford Granada
Volvo
Ford fokus
Saab 9-5
Passat
Ford focus
Chevrolet Captiva

Ja, det var det det!!!

Eller, vi har ju raggarbilen och Pers firmabilar också. Tror han haft två eller tre stycken...

Så i dagsläget står det på våran gård;
En Ford focus som jag hatar! Och som jag endast kör under pistolhot!!!! Jag avskyr Ford!
En Chevrolet Captiva som jag älskar!!!! Och som jag kör varje dag!!! Men som kanske börjar bli lite liten och lite gammal med sina 5-6 år...
Där står en firmabil. Och i garaget en raggarbil!

Eftersom vi (Per) byter bilar så ofta kan jag inte i ett enda inlägg dra storyn om hur vi skaffade dem alla. Jag är mest glad och jag på morgonen står där med ungarna hängandes i benen och vet var jag ska sätta mig!! Jag kan ärligt säga att det inte alltid varit så självklart...
Men sammantaget för alla bilköp, utom chevan, är att Per är enormt spontan, snabb, haft en tråkig kväll, för mycket fritid och dåligt med andra projekt. Då åker ofta Blocket fram och har han väl börjat kolla runt, ja då vet man att det inte längre är en fråga om han ska, utan om när han ska!

Drömbil???
Ja du, jag har alla snygga bilar som drömbil! Bara den har rätt former... böljande och flytande. Den ska vara ny, svart eller vit med cromade lister, blänka i lacken, gå tyst, enkel att köra, vara rymlig, helst självstädande och självunderhållande...
En passat... En Chrysler... En Audi... En Porsche... En Audi TT.... Eller varför inte en Chevrolet Suburban

Typ nåt sånt...

Eller en Ford mustang, eller en Ford e-type... Ja nu kom det Ford ändå, men jag kan väl sträcka mig såpass att de gjorde väl bättre och snyggare bilar förr... Om man bortser från granadan...

En bubbla är en annan favorit... En stoooooor favorit! Den gamla alltså...

Pers favorit då???
En stor pickup. Ju större desto bättre...

Kommer ni ihåg vad jag sa om Blocket??? I två dagar nu har jag skymtat Blocket och bilannonser i hans iPhone... Och jag är tveksam till att det är mig han letar åt...


Bilden är dock på min älskade pärla, Chevrolet Captiva... Varken följsam i konturerna eller svart eller vit. Inte heller rymlig eller självgående på något vis, men bara så underbar!!!!

Anekdoter då...
Ja, för min del brukar de oftast hänga samman med att inte starta...
En av dem, kommer inte ihåg vilken, vägrade starta om det var för varmt... Som den där dan på stranden när man ändå kippade efter andan pga hettan... Mitt i solen stod den också...

Eller som en sv de röda Saab 900 som vägrade starta efter att jag varit inne och handlat. Något med tändningslåset...

Eller den andra röda Saab 900 som dundrade som rena rama hiphop bilen när man för fram och dom jag skämdes enormt över att åka i, men var den enda bilen vi fick in babyskyddet i framsätet på. Den tvärdog mitt i rondellen på väg in till stan, 5.30 en lördagsmorgon när jag skulle in och jobba! Trots att Per i ett dygn bedyrat för mig att det är heeeeeelt lugnt att köra även om lampan till bensintanken lyser. Du kan åka flera gånger fram och tillbaka till stan sa han, till stan kom jag, en gång! Sen stod den där, mitt i rondellen!!! Gissa vem som inte fick nån mer sovmorgon?????

Min Nissan blev ståendes på besiktningen. Besiktningsgubben trampade av nåt med bromsarna. Körförbud! Vilken tur att vi bara stod där på backen då, hela familjen, utan extra bil och 1,5 mil hem. Tack svärmor för att du kom i din lilla (och nu pratar vi typ liten som en Lada-bil...) och hämtade upp oss. Som tur är var vi bara fyra då. Mini låg visserligen i magen så vi med min storlek då ändå var som fem men... Hem kom vi, bilen såldes och Per fick äntligen ett körförbuds-märke att sätta upp på dörren i garaget!

Ja... Det finns minst 10 anekdoter för varje bil vi haft...

En sista anekdot och som är orsaken till att jag har ett starkt krav på att min bil ska vara fyrhjulsdriven är från när jag en vinter för 3 år sen skulle köra ner Jesper till vägen och skolbussen, drygt 500 m. Det var kolsvart och tidigt ute. Under natten hade det kommit otroligt mycket snö, plogbil var lika med noll, jag hade den röda Ford focusen. Viktor var drygt 15 månader, hade gått i typ en månad-inomhus utan overall och vinterkängor. Erik var drygt 2 månader och gick inte alls utan satt i sitt babyskydd. Vi åker ner på vingliga vägbanan. Lämnar av Jesper. Åker tillbaka hem. De sista 50 meterna består av en ganska kort men oerhört brant backe upp till vår gård. Jag gasar på och tar sats för att ta mig upp i backen, men det spelar ingen roll hur jag än beter mig. Bilen åker allt annat än framåt och uppåt. Tillslut hamnar jag i diket nedanför grannen. Med i raset fick jag deras gröna soptunna också... Där satt jag. Med min förr mosad mot snövallen vilket betydde att jag därifrån inte kunde komma ut!!!

Nu får jag alltså, i mörkret, leta upp två små halvsovandes barn. Båda två iklädda pyjamas och en i babyskydd, vi skulle ju liksom bara ner till vägen. Jag hade lågskor, pyjamas, tröja och mössa. Vägen är täckt av drygt 2-3 dm snö... Och det är halt... Så där börjar vi då vandringen uppåt backen... Vet inte hur många gånger jag snubblar och tappar barn lite till höger och vänster. Men tappra killar bara huttrar och gnyr litegrann... Vi kommer hem även om det känns som efter en evighet!

Sen dess kör jag inte utan fyrhjulsdrift!

Vi börjar så här...

Ungefär samtidigt som jag började jobba i höstas, lite tidigare, åkte jag på nåt skit med magen... Igen... Detta var inget som hade med min IBS att göra men det gick ut över den så småningom...

Vid lucia sökte jag läkarhjälp. Prover och undersökningar ledde till nya undersökningar och prover som ledde till ultraljud. Det som har kollats är lever, njurar, mage, galla och bukspottkörtel. Det är inget allvarligt utan med försiktighet så kommer det inte att bli nåt mer av det här. Det var bukspottskörteln som spökade antagligen.

Men som konsekvens av detta så blossade min IBS upp och jag har varit ganska dålig med den ett tag. Som grädden på moset har jag nog upptäckt att jag inte längre fixar laktos/mjölkprotein. Så nu är det både mjölkfritt och glutenfritt som gäller. Och dom om inte det räckte så kom det ett sjukt tungt lass med magkatarr på det också som gjorde att jag dessutom har svårt för viss fet mat och att inte äta mellanmål... Hur fasen löser man det på strikt lchf-kost???? Jag har inte lyckats...

Så nu är jag mitt i experimenternas land och velar. Jag vill få ordning på magen, jag vill kunna hålla mig till en god och bra kosthållning som håller livet ut (som inte ska kännas som en bestraffning) och som jag nu inledningsvis även går ner i vikt med.

Just nu tränar jag 4 gånger i veckan, styrka och kondition, och inget händer på vågen förutom åt fel håll då möjligtvis, och magen slår bakut för allt jag lägger till eller tar bort...

Och mer påtaglig blir magkatarren för varje dag!!!

Och trött..... Jag är sååå trött...
Så, så ser mina dagar ut och har gjort sen i november....

Nu har jag fått chansen att träffa en komplementär "doktor", en näringsterapeut som jag hoppas ska kunna ge mig lite riktlinjer och tips.. Nästa onsdag är första träffen...

Återkommer till detta...


Sen till det andra då som också har tagit hårt på oss alla, framförallt Per och alla anhöriga...

Pers bästa vän och vår granne, sedan många år gick tragiskt bort förra veckan... Och hur säger man farväl till någon som man inte är beredd att släppa???

Till sommaren blir det fyra år sedan J föll ihop på grund av vad som visade dig vara en hjärntumör. Det var dagen innan Per och J skulle åka till Falkenberg och hämta en bil, våran partybil som J kallade den...
Per har varit ganska lugn och saklig, stabil och på utsidan lugn och hoppfull hela tiden sedan beskedet kom...
I fredags när J tillslut förlorade kampen mot cancern så föll även Per igenom... En liten bit... Att försöka hålla uppe och ihop är numera hans mantra känns det som...

Vi är många som sörjer J och som hoppas att han trots det han hade här ändå kan finna ro där han är idag... Och att han vet att vi är många, inte minst Per, som finns här för hans barn och anhöriga...

Man kan va bitter över mycket här i världen, och är det något som jag är bitter på så är detta nåt av det...

Igår hörde jag Per skratta för första gången sedan I fredags. En av Pers och J's kompisar var över igår och de satt i timmar och pratade gamla minnen... Det är skönt att se hur mycket glädje och tröst man kan finna i gamla minnen och jag hoppas alla där ute tar vara på och vårdar era minnen av era nära och kära ömt... Det är skönt att veta att de finns där när man behöver dem...

Och dela med er av era minnen!!!

Det är en tuff tid nu framöver för många, speciellt hans familj, föräldrar och syster. Och jag ser hur tufft det är även för min man... Det är en helt annan typ av relation men banden dem emellan har alltid varit så starka... Jag kommer ihåg när jag och Per nyss flyttat ihop och de höll på var och varannan kväll tillsammans med olika projekt...
Jag brukade skämta med Per och J då att det var som om han gick ut till sin andra "kvinna" på kvällarna! Och att garaget var deras kärleksnäste...

Varje gång som någon förloras så slits inte bara nya sår upp utan även gamla sår som aldrig på riktigt kan läkas helt, upp igen. Och varje gång så undrar man hur man någonsin ska kunna gå vidare, hur läker man såren och hur hanterar man sorgen??? Och det finns inget svar, det finns inga regler, riktmärken eller tidsangivelser... Man bara gör... Inte medvetet och inte frivilligt, det bara sker... Sakta men säkert så stängs de öppna såren... Ett minne läggs tillfälligt över som ett plåster, innan det spricker och nya förband behöver läggas på... Och så gör man ända tills blödningarna upphör... Då är det bara att vårda förbanden och livet går vidare... Inte utan saknaden och inte utan smärtan, men med starkare själar som hjälper oss att balansera upp det...

Så vi kan aldrig släppa någon, inte på riktigt... Vi får helt enkelt hitta andra kanaler att kommunicera på... Viktor frågade "-varför kan ni inte bara ringa på J's mobiltelefon när han är uppe i himlen... Om man vill prata med honom... Mobilen har ni ju alltid i fickan".

Ja varför inte?? Och är det inte det vi gör kanske, använder oss av den själsliga trådlösa mobiltelefonen???

Ta hand om varandra!

Jag ska!!!!

Jag ska bättra mig!!!!
Bara jag får rutin på grejerna och på livet...

Det har varit väldigt mycket och väldigt rörigt ett tag nu och tyvärr är det bloggen som fått stå tillbaka. Fick en känga av maken idag att jag får fixa till det här nu... Och så är det... Men jag har alltid försökt att få min blogg till att trots den gråa vardagen, misär, tragedi och annat jäkelskap försöka lyfta fram det positiva och goa, de där ljusglimtarna som fått det att glimma till trots mörker och elände... Nu har det känts tungt... Jag har inte hittat just dem ljusglimtarna... Och gnäller gör jag så mycket ändå just nu så det har jag inte velat tynga ner er som faktiskt har gillat att läsa bloggen med... Fel?? Ja kanske, men orken, lusten och motivationen har inte riktigt funnits där... Och det har varit lite skrämmande också eftersom jag gått igenom ett helt 33-årigt liv skrivandes oavsett humör... Nu har det varit stopp! För mycket på en gång! Hjärnan och magen har sagt ifrån... Bland annat...

Jag får redovisa för skiten som varit i nästa inlägg... Jag lovar...

Var det nån som var uppmärksam där nyss???? 33 år! O yes! Igår hände det! Ytterligare ett år lades till graden av mognad på den här unga kroppen som mer och mer börjar likna ett övermoget päron!!! En bra dag blev det också! Och underbara presenter!!!

Pulsklocka!
Ipad4
Biljetter till Magnus Uggla om ett par veckor
Komplementär medicinrådgivning för magen
Biljetter till Gyllene Tider i sommar!!!!

Nu är jag fullt utrustad, bara att gå all in eller??????

Imorgon lovar jag bättring...

Kram på er!

Vinter

Även för en icke-snö och vinter älskare som mig så är det nåt alldeles magiskt att komma upp på morgonen och mötas sv det här...

Träningen...

Har inte legat på is eller prioriterats bort även om mycket annat fått stå tillbaka den sista tiden.

Löpbandet hemma gick ju sönder och under tiden det väntades på reservdelar så började jag träna på simhallens gym. Snacka om skillnad på löpband! Då bestämde jag mig också så idag är jag stolt ägare till ett årskort på stans största?bästa? gym, Hälsokompaniet!
Och träningen är bestämd till 4 dagar i veckan. Vissa justeringar kommer att göras i kost, en näringsterapeut har kontaktats och om 3 månader ska det bokas tid med en personlig tränare!

Hittills har jag hunnit med några löppass kombinerat med styrkepass. Under tiden löppasset var trasigt så kördes det hårt på zumban vilket är nåt av det roligaste jag vet men det ger mig inte det som jag just nu är ute efter och det gick snabbt att tappa det jag börjat bygga upp med löpningen under den här tiden. På simhallen får man max springa 20 min och eftersom jag inte är nån sprinter så hinner jag inte 5 km på den tiden utan hamnade på 3 km och tappade därmed 2 km. Nu håller jag på att bygga upp löpningen igen. Började på 3 km och det har varit blandade känslor. Mest tristess. Det har känts mer långtråkigt än fysiskt jobbigt och jag gav mig därför efter 3 och därefter styrka 30 min. Nu idag gick löpningen hur bra som helst och jag kunde nog ha kört betydligt längre men eftersom det var första passet som kändes så gött sen avbrottet så ville jag inte pressa mig tillbaka till tristess utan slutade på topp med 4,5 km på 30 min. Avslutade med 30 min styrka i easylinen!!!

Mina mål med träningen nu är:
1. att utveckla och förbättra löpningen.
2. att få igång förbränningen och få till en viktnedgång som sedan starten av lchf för 1,5 år sedan verkat omöjligt.
3. att forma och strama upp kroppen. Bli av med de där "gravid- och viktminsknings påsarna" som hänger och slänger på lite väl valda ställen på kroppen...

Så nu vet ni hur läget ligger!

Städning- NEJ!

Träning- JA!

Livet i ett nötskal!

Surt inne, surt ute...

Det är en sån dag idag, när inte humöret riktigt hänger med... På oss alla... Kan ha att göra med att vi klockan halv sex imorse ansågs ha sovit klart. Kan tillägga att det inte alls var mitt beslut!!!

Skulle in till stan och kolla på ett par byxor som jag såg igår. Gick in på affären och kom ut med underkläder, strumpor, t-shirts och jumprar... Till barnen!!! Jag är fortfarande byxlös!

Mormor kom en tur på eftermiddagen och fick med oss alla ut på en tur ner till sjön. Fin promenad även om jag har ständig koll efter kossorna! Men ett strålande väder gav spår genom ett fortsatt strålande humör... Nästan...

Go lördag!!!

Och det bästa av allt har vi kvar!!!
Ikväll börjar melodifestivalen så nu njuter mello-nörden i fulla muggar! Lite oxfilé och gratäng på det med ett glas vin så lovar jag att det är ett leende på dessa läppar när dagen är slut!!!!

Dagarna efter jul...

Det gick snabbt i år att bli av med alla julsaker efter jul. Redan onsdag efter nyår var huset tomt på julsaker och längtan inför nytt, vår och sommar infann sig...

Det var iaf vad jag trodde...
Den här synen mötte mig när jag kom hem från jobbet i torsdags...
Det är tydligen inte bara bloggen som fått stå tillbaka den sista månaden...

Frågan är om jag vågar vistas inomhus nu, tänk om jag vaknar upp och får se hur det ser ut där???!!!!

En torsdag i Eriks liv...

Jag är glad att gårdagen var en av de kvällar som vi de sista veckorna varit hemma båda två. Erik hade ingen bra kväll. Han var sååå trött! Och Eriks sätt att hantera känslor är ju inte riktigt som många andras.

Det gapas stooort. Det låter höööögt. Det fälls enooorma tårar. Allt under ett kaosartat panik ångest laddat utlägg där han på obegriplig svenska försöker förklara vad felet är. Och vi fattar/hör absolut ingenting. Men å andra sida kan vi inte garantera att det är svenska han försöker prata, eftersom vi inte förstår vad han säger eftersom det är omöjligt att höra. Det enda man hör är ljudet av nåt som liknar tal under ljudet av en mistlur som går igenom hela registret av toner. Det är däremot lätt att veta när man på riktigt har missförstått honom eller trampat i klaveret på riktigt. Det är när det där missljudet helt plötsligt för en mycket kort stund ger vika för ett rytande, morrande och inte helt omöjligt en rak höger nånstans... Men lika snabbt som det kom så återgår det och missljudet fortsätter.

Igår var en sån kväll.

Han skulle greja med leran. Det var fel på leran. Det skulle ordnas med leran. KAOS! Pappa fixar och det blir bra en stund. Det ska målas. Han kan inte måla (egen utsago). Vi ska måla åt honom. KAOS!!! Han ska ha en iPhone. Först ska kvällsrutiner fixas. KAOS!!! Det blir kvällsmat. Han ska ha fjällfil. Jag tar fram skålen. KAOS!!!! Det var ju för sjutton runn-macka han skulle ha. KAOS!!!!! Det blir helt plötsligt fjällfil iaf. Men då ska han sitta på kökssoffan. Då blir bordet för högt. KAOS!!!!!! Viktor sitter i soffan. KAOS!!!!! Viktor får sitta i soffan. Han sitter tydligen för nära. KAOS!!!!!! Bordet är för långt bort. KAOS!!!!!!!! Jag flyttar in bordet. Erik kommer nu på att han är kissnödig vilket han alltid blir när han skriker så. Han ska gå och kissa. Bordet! Det är ju för långt in, han kommer inte ut. KAOS!!!!!!!!! Jag ilar fram och drar ut bordet. Så går han iväg. Högljutt. Och så tar mistluren fart igen. Jag skyndar in på badrummet. Eftersom byxorna fortfarande sitter på så fattar jag ju att det är det som är problemet, det äg ju omöjligt som sagt att höra vad han säger. Byxorna åker sv. Då drar han i luren en gång till. Kalsongerna. Men nu då, nu måste du väl ändå kunna kissa???? Jag lämnar rummet. Det tar en sekund så drar det igång igen, denna gång värre än allt innan... Jag hinner precis vända mig om när jag ser den här lille trötte goe gråtiga killen kliva ur badrummet med byxorna nere vid fotknölarna och i handen håller han hela toasitsen!!!

Det går inte att beskriva hur jag kände då... Jag bär tillbaka honom och toaring och sätter dem båda på plats igen. Erik vädjar till mig att stanna kvar så jag sätter mig på pallen intill honom och hans små armar håller krampaktigt runt min hals... Då börjar jag skratta... Mistluren är tillbaka. Men det blir bara en kort sekvens. Sen ska det torkas, spolas och tvättas händer. När vi ska gå tillbaka till köket och kvällsmaten hör jag "-bena trasiga". Nehej du lille gubbe tänker jag! Nu är det du som slutar grina och går med egna ben tillbaka till köket. Du ska inte tro att du kan skrika dig till allt du vill! Per som också hittat in till badrummet nu sätter 100 kr på att Erik kommer vinna den där kampen. Per lämnar oss och går till köket. Några minuter går och Eriks hysteri börjar nå nya proportioner. Då kommer en pik från köket "- tycker du det är värt att vinna 109 kr på honom ikväll??" Jag skiter väl i pengarna, det är principen muttrar jag och bär ut skitungen till köket!

Om han sov gott??? Mmm man kan väl säga att det var han som gjorde det inatt... Föräldraskaran sov desto mindre...